Dåtid: Djungelstationen


För ganska precis 7 år sedan så lämnade jag Guatemala med sorg i hjärtat. Två månaders spanskastudier på tre olika ställen och det sedvanliga runtkuskandet i små risiga bussar hade till slut fört mig samman med Natalie, en otroligt söt tjej från Marseille. Några förvirrade veckor senare och så satt jag på flyget till Costa Rica. Allt för att den där jävla Steve övertygat mig om att jodå, för fan, det är klart att du ska hänga med mig i djungeln i Costa Rica innan du flyger tillbaka till Sverige. Den jäveln. Vem vet hur livet skulle sett ut om jag struntat i honom och följt mitt unga hjärta! (Så här i efterhand så fick lite facit när jag senare träffade Natalie i Marseille under ett break i en La Grave-resa. Det hade nog gått åt helvete ändå.)

Skitsamma. Jag var alltså på väg till Steve i djungeln i Costa Rica. Steve. Steve är en speciell människa. Han jobbar som fågelskådare. Eller ornitolog heter det kanske när man har det som yrke. Efter den sedvanliga vintern i Nelson, B.C., Kanada, jobbade han nu uppe i bergen i Costa Rica med uppdrag att räkna hur många av en viss pippisort som lade ägg i kaffeodlingar mot samma sorts pippi som la ägg i djungelbon. Eller något sådant, jag förstod aldrig vad det handlade om.

Här kanske det passar med en karta.

Efter lite irrfärder (stängd nationalpark, varma källor, öde strand, få låna ett überspartanskt strandhus av en Costarican, stoppade av knarkpolis som lite oväntat lät mig och min hippiepolare passera, 30 cm stor fjäril, sköna amish-snubbar och så vidare) så hämtar Steve mig med sin fin-fina Toyota. Och så bränner vi upp i bergen.


station_2

Här är Steve utanför sin djungelstation.

Forskningsstaionen som Steve jobbar på ägs av något amerikanskt universitet och just då så jobbade fyra personer där. Stationen ligger långt, långt upp i bergen precis på gränsen till Panama. För att ta sig dit så måste man ha tillstånd av markägarna att köra vägarna upp dit. Allt eftersom dyker det upp en bom över vägen med en liten vakthytt brevid där det sitter en snubbe med någon sorts beväpning. Efter ett par timmar på skumpiga vägar, som fått även den suraste inlandsbon att för en stund sluta skriva insändare till VF, så kom vi fram. Det var mörkt och stationen var mycket större än vad jag hade föreställt mig. Ljudet från djungeln var öronbedövande och dagen till ära hade en nattfjäril (moth på engelska) i samma storlek som en liten sparv letat sig in i huset. Morgon och det är här jag befinner mig. Förstå mig rätt. Oftast befinner man sig någonstans. Ibland befinner man sig någonstans speciellt. Så var det då.

station_1

Djungelstationen självt.

Jag kommer egentligen inte ihåg så mycket från vad jag gjorde under de dagar jag spenderade där uppe. Men jag vandrade själv upp på toppen av närmsta berg och kollade ut över Panama. En flock apor följde mig nedför sluttningen. Två av de unga aporna stannade kvar och kollade in mig ett tag innan leklusten tog över och jag fick mig en fantastisk uppvisning i klättring och luftakrobatik. Att få stå där själv på den branta bergssidan mitt i djungeln och kunna se neråt på först den stora flocken och sedan de lekfulla eftersläntrarna var... lite större än jag kan sätta ord på. Jag är glad att jag var där.

(För er som aldrig träffat på vilda apor, de har inget alls med de skabbiga halvtama sopätarna funna vid tempel i Thailand eller liknande. Ursäka Sue!)


strange_pig

Här matar jag en rolig gris.

Annars traskade jag runt med Steve och kollade efter fåglar och bon. Såg lite ormar. Matade en gris. Bytte till mig en fantastiskt rolig novell om bodybuilding. Förstod att det var något omaka människor som förts samman i stationen. Och så låg jag en god stund i hängmattan och lyssnat på ljudet av djungeln och under eftermiddagarna på regnet som slog hårt mot plåttaket.

Goda dagar.

UPDATE 2007-05-07

Idag fick jag mail från Steve med länkar till hans bilder från Costa Rica. Hans bild på djungelstationen visar bättre än mina skräpbilder vilket dramatiskt landskap det är.

Costa Rica Select av Steve Ogle
0