måndag 29 oktober 2007

Vi!



Danska Camilla tog en bild på Jonas och mig häromveckan. Nu såg jag att hon postat den på Flickr. Eftersom vi inte har så många bilder på oss, så postar jag bilden här till er alla. Som ni ser är jag ungefär sju gånger så stor som Jonas.

Om allt går som det ska så åker vi till New Mexico imorgon. Där bor vi hos Mike (som jag cyklade med). Sen shoppar vi lite och kör mot Mexico.

torsdag 25 oktober 2007

Canyoneering i Hite

Let's drop in!
Brett kollar ner i canyonen.

I Hite, Utah bor Brett som jag larde kanna i Kanada for nagra ar sedan. Ifjol bodde jag och Johan dar nagra natter och lekte okenliv. Det var grymt trevligt sa sjalvklart ville jag dit igen i ar. Sa vi tog skrutt-Forden och studsade bort. Hite med sina 6 invanare ar verkligen... intensivt. Brett var i sedvanlig hogform och drog med oss pa ett canyoneering-aventyr. Grymt fin upplevelse!

Forsta firningen
Forsta firningen

Canyoneering gar i princip ut pa att man hoppar ner i borjan av en "ravin" och sedan foljer den hela vagen ut. Ibland ar det bara att ga, ibland klattrar man, simmar, rapellerar, sitter fast, ar radd eller sa njuter man av de fantastiska former som vattnet slipat sandstenen till.

Trangt
Brett drar in magen.

Jag pa vag ner i vatten
Jag pa vag ner i vatten.

Grabbarna grus
Grabbarna grus

Fortsatt trangt
Fortsatt trangt

Jonas gar ner i djupet
Jonas gar ner i djupet

Ljusspel
Ljusspel

Gun Crazed Jonas
Gun Crazed Jonas
Sen akte vi ut och skot lite.



Klattermassigt har det gatt bra! Jonas har on-sightat 5.12- pa kil och gatt den supercoola King Cat, 5.11+. Jag har gjort min forsta 5.11 pa kil, Power Play. En layback! Vem kunde ana...

lördag 20 oktober 2007

Slick Rocks

Slick Rock 008

Idag blev det en "vilodag" med Mike och en mountainbike. Jag ar lite for trott for att skriva om det men kolla garna in resten av bilderna!

Jonas pa en Unamed 5.11- pa Broken Tooth

Har kommer en ny laddning med bilder. Kom garna med en kommentar om vilken av bilderna i serien over Jonas Wiklund pa 5.11- handsprickan som ar din favorit. Jag kan inte riktigt bestamma mig.


Senaste rullen - 29

Jonas pa 5.11- handspricka 1

Senaste rullen - 34

Jonas pa 5.11- handspricka 2

Senaste rullen - 38

Jonas pa 5.11- handspricka 3

Senaste rullen - 44

Jonas pa 5.11- handspricka 4

Senaste rullen - 51

Jonas pa 5.11- handspricka 5

Senaste rullen - 54


Jonas pa 5.11- handspricka 6 - pumpad!

Senaste rullen - 69

Jonas pa 5.11- handspricka 7

Vill du se annu mer bilder pa denna tur? Klicka har!



Lite bonusbilder!


Paco pa Power Play

Paco pa Power Play, 5.11

Jonas efter Power Line

Jonas efter forsok pa Power Line, 5.12

Paco pa standplats

Paco pa standplats, North Six Shooter. (Sahar kor man till/fran North Six Shooter)

Shadow fron Dany on Swedin Ringle

Shadow from Dany on Swedin Ringle

Sunset over Indian Creek

Sunset over Indian Creek



After climb!
Bira vid bilen.

tisdag 16 oktober 2007

Henry Mountains



The Horn on Henry Mountains

Alex, en snubbe som Johan och jag mötte i Indian Creek ifjol, har denna vecka en av sina årliga två veckors semester. Han hade råkat se en film när Lynn Hill klättrar i ett "hemligt" klätterområde i Henry Mountains ungefär 3 timmar härifrån. Det blev som en fix idé för honom och han hade till slut lyckats komma över både vägbeskrivning och en minimal topo bestående av två jpeg-bilder. Tillsammans med beskrivningen "some of the best rock on the planet" som det står på rockclimbing.com (se gärna Jonas inlägg om amerikanernas sätt att prata...) så var vi sålda på en liten roadtripp.

Närmsta samhälle från Henry Mountains är otroligt nog Hite där min kompis Brett jobbar som Park Ranger. Tyvärr är Brett uppe och snickrar på sitt hus i Kanada just nu så det dröjer en vecka till innan vi träffar honom. Men klockan 15 i lördags räknade Alex med att anlända efter att ha kört typ 200 mil från San Fransisco. Nu är Alex en av få personer i den här delen av världen som kör en riktig bil, en Audi S4 med 400 hästar under huven, så resan gick nog ganska smidigt. Vi anlände samtidigt som Alex polare Mike från Albuquerque. Sedan satt vi och väntade i tre timmar i lugn och ro i solen brevid bensinpumparna. Det är lustigt, hemma blir jag stressad efter att ha väntat i två-tre minuter och börjar fippla på mobiltelefonen. Här, mitt ute i öknen, långt från någon mobiltäckning och med semester i sinnet, känns det bara strålande att få sitta och snacka och läsa några timmar. Lyxigt.



Macken i Hite


Så dök då Alex till slut upp och vi kunde börja köra upp i bergen. Dags för mer terrängkörning med flera passager av gamla uttorkade flodbäddar. Efter en timmes studsande såg vi för första gången klippan. Antiklimax. Inte särskillt stort och inte särskillt imponerande från håll. Nåväl, eftersom vi var på ganska hög höjd, kanske kring 2800 meter, så var utsikten över öknen fantastisk. Lite chill vid brasan och så ner i sovsäcken.



Alex vid elden


När vi sen kom upp till klippan så var den självklart mycket större än vi kunde ana. Det som såg ut som 50 meter var i själva verket 150 meter högt. Klippan är någon sorts vulkanisk historia med fantastiska sprickor och massor av pockets. Vi klättrade ett par bultade leder och jag insåg hur fantastiskt dålig jag är på väggklättring, som Bambi på hal is. Jonas däremot såg stark ut och försökte sig på att redpointa en 30 meter lång bultad led på ett stort block. Tyvärr så var det riktigt, riktigt kallt och Jonas tappade helt känseln i fingrarna. Leden i fråga visade sig också vara snarare 55 meter än 30 och vi bestämde oss att återvända till Monticello redan samma kväll. Alex och Mike stannade en dag extra.



Jonas pa redpoint-forsok


Tillbaka i Indian Creek försökte jag mig på att leda Power Play, en layback med grad 5.11 (svensk grad 7). Det gick... dåligt på ett bra sätt. Jag tog mitt längsta fall någonsin på traditionella säkringar. Och är det något jag behöver göra är det att falla oftare. Det gick hur som helst bara bra och jag måste gå tillbaka till just den klippan och få en till chans. Jag vet vad jag gjorde för fel och hur jag ska träna för att fixa det. Nästa vecka!



Paco pa Power Play


Sen provade en mycket trött Jonas den klassiska splittern Swedin Ringle. Den är svår.



Skuggan av klattrare pa Swedin Ringle


Sen såg jag resans andra klätterkändis när Dave Birkett kom ner från samma klippa som oss. Första var Jim Donnini som vi snackade med första dagen i Indian Creek.

Läs beskrivning pa rockclimbing.com
Lynn Hill climbs The Perfect Child 5.13a

Lite info dyker sakert upp pa Jonas blogg ocksa.

Jeeping


Paco och jag aker Ford Explorer i oknen.



Duktig jeeping-kompis.

Arches National Park

Ibland lämnar vi klättringen och beter oss som vanliga turister. Häromdagen åkte vi till Arches National Park som ligger ett par kilometer norr om Moab.




The Delicate Arch
Titta noga på bilden så kan du se cirka hundra människor! Klicka här om du vill se bilden i storre format.



Läker stenbåge
Stor, ca 80 meters spann gissar jag.



Mer Archs




Träd och balanserande sten

torsdag 11 oktober 2007

North Six Shooter

indian-45
Paco pa vag upp till tornet

Idag klättrade jag mitt första ökentorn, leden Lightning Bolt Cracks på North Six Shooter. Det var på nästan alla sätt en galen upplevelse. Ett ökentorn är ett torn av sandsten som av en geologisk tillfällighet under en kort tidsålder i lämpar sig för klättring. Innan är det en del av en bergsvägg, efter är det en sandhög. Ett av mina mål med den här resan var att få möjligheten att klättra ett eller flera av dessa torn. Jonas fot är ganska dålig och han får ont av att gå längre sträckor. Eftersom det ofta är långt att gå för att ta sig till dessa torn så frågade jag Paco. Så hans sista dag i öknen, för den här gången, spenderade han med mig och många konstiga aktiviteter.


indian-37
Pa vag fran bilen

Klockan 08.00 mötte vi Paco utan grinden till en mycket, mycket dålig grusväg. Packade över Jonas och alla hans grejer i Pacos bil och alla Pacos grejer i Jonas bil och sen bar det av. OK. Jag är norrlänning. Jag klättrar. Jag kör ganska många mil på grusväg varje år. Men jag hade ingen aning vad som gick att göra med en Ford Explorer av 1994 års modell. Vi körde nu ungefär en kilometer efter denna grusväg där Paco fick stiga ur och visa vägen flera gånger. Värsta passagen motsvarade ungefär att köra utför flera trappsteg i sten, svänga 90 grader och sen göra om manövern. För varje hinder vi passerade visste vi att vi var tvungen att klara av att köra exakt samma väg tillbaka. Så kom vi ut på en uttorkad flodbädd. Och ser då en pick-up köra iväg åt höger. Så jag gasar på och sen följs vi åt som i ett Paris-Dakar rally i mycket makligt tempo. Efter några kilometer i riktning mot tornet klättrar passageraren hos våra vänner halvt ut ur sitt fönster och sätter sig till rätta med en kopp kaffe. Bra att sitta högt som vägvisare. Till slut stöter vi på en brant sandbank och vi stannar och snackar med dom. Det visar sig att dom klättrat tornet för två dagar sedan men fått fast ett rep och nu måste dit och hämta ner det. Direkt erbjuder dom oss, på amerikanskt vis?, pengar och marijuana om vi hämtar det. Eh... Well... Nä, vi hämtar det, ni behöver inte betala oss. Jaja, dom gräver sig över sandbanken med deras fläskiga pick-up och så bär det av igen. Till slut är vi nästan framme vid tornet och det som gissningsvis tagit två varma timmar att gå är nu avklarat med ett jeeping-leende på läpparna. Vi säger hej då till våra vänner och börjar leta oss upp mot tornet.

indian-50
Paco pa forsta standplats

Promenaden tar ungefär en timme med en liten klätterpassage. Uppe vid klippan slänger vi på oss grejerna och Paco sticker iväg. Han biter ihop bra och friar första replängden, hård 5.11-. Jag aidar mig glatt upp som andraman. Både starten, rattly fingers, och toppen, 5.10 offwidth, är riktigt tunga. Sen leder jag iväg på andra replängden men får ta häng efter några riktigt hårda meter. Aidar mig sedan i princip hela replängden. Står som 5.10 men Paco får slita som ett djur och tycker inte det är någon skillnad i svårighetsgrad mellan replängderna. Sen får Paco äran att klättra över det magiskt coola taket. Inte så svårt men väldigt spektakulärt att på ett fingerlås och ett tunt handjam svinga sig ut och helt plötsligt bara ha luft och sedan öken långt under sig. Avslutningsvis är det bara en 10 meter lång squeeze chimney och så väntar toppen.

indian-53
Paco pa vag till takmovet



Ett exempel på en squeeze chimney.

Nu så är det då så att jag är större än ungefär 99% av alla klättrare. Så Paco trycker sig in i den stora sprickan och tar sen kanske 30 minuter på sig att sakta jucka sig till toppen. När jag börjar klättra blir jag först lite förvånad över att det ligger ett skallben från en ko längst ner i kaminen. Kanske borde jag redan då anat vad som komma skulle. Efter kanske 5 minuter har jag lyckats trycka mig in i sprickan. Sen spenderar jag gissningsvis 30 minuter med att dra/trycka/jucka/slita/skrika/andas ut/vrida mig utan att komma mer än 2 meter. Sen sitter jag fast. 70 meter upp i ett sandstenstorn i Utah. Med en dödskalle vid mina fötter. Till slut ger jag upp och skriker till Paco att jag måste ner. Sen börjar en lite lättare kamp för att ens komma ur sprickjäveln. Sen repklättrar jag upp till toppen och berättar lite skamset för Paco att jag inte kunde nå ena säkringen utan att han måste dyka ner i kaminen och hämta upp den. Han ser lite sur ut men fixar det snabbt.

indian-59
Paco pa toppen

Lite toppfoton. Lite skratt. Vidunderlig utsikt, på riktigt. Sen firar vi ner, utan att hitta snubbarnas rep, och pallrar oss ner till bilen. Sen blir det svenskt-spanskt jeeping-mästerskap och vi kommer både överens om att det var minst lika roligt som klättringen. Vilken mardröm om vi kört fast där ute. Helikopterräddning av bil känns dyrt.

indian-74

Sammanfattningsvis så har det varit roligt att klättra med Paco varje dag i en vecka och både Jonas och jag kommer säkert att stöta ihop med honom senare i livet. Han har trots allt 5000 klätterleder inom en timme ifrån sitt hus i Spanien...

Vill ni se mer av den här leden så gör Renan Ozturk den on-sight solo i filmen Return2Sender.

Video från bilkörningen finns, jag ska försöka ladda upp den på YouTube. Käre Dag Knutsson, du måste åka hit för lite jeeping. Det spöar skoter vilken dag som helst.

Mer information om leden på Mountain Project

Solnedgang
Solnedgång över öknen. North Six Shooter är formationen till höger.

PS. Någon som har en fantasifull förklaring till hur kossan tog sig upp på tornet?

tisdag 9 oktober 2007

The show goes on...

Efter en veckas klättring i USA så ska jag nu ta en paus i ett par dagar. Att gå från sjuksängen till heltidsklättrare på rekordtid är inte mitt mål. Ryggen känns kanonbra men jag blir trött ibland och behöver mer vila än vanligt. Självklart så måste alla andra klättermuskler sparkas igång igen också. Så nu har en sliten Jonas åkt ner till Indian Creek för att klättra med Paco och några kompisar från Denver. Medan jag lyxar och ligger i sängen och lyssnar på musik, skriver, läser och kollar på alla bilder vi tagit. Jag tror redan jag tagit mer bilder i år än jag gjorde i fjol. Eftersom vi klättrar med Paco och hans flickvän Rocio hela tiden så finns tid till att fota hela tiden. Jag är glad över min nya kamera.

Paco pa Blue Sun
Paco klattrar en perfekt splitter

Hela första veckan här har det varit riktigt varmt, varmare än någon dag ifjol. Det har slitit hårt på oss men efter inköp av en stor dos sportdryck så fungerar det bättre. Nu har det kommit in kallare väder, det snöade här i byn igår!, och då trivs vi nordbord utmärkt. Paco däremot klagar. 18 grader och sol passar mig utmärkt! Och jag älskar fortfarande öknen.

Vaxtlighet i oknen

Jag håller på att integrera mig i samhället. Fixade ett bibliotekskort och snackar med folket där varje dag. Dom har åtta datorer och öppet till 21.00 varje kväll utom söndag. I morgon när dom öppnar ska jag gå dit och låna lite barnböcker på spanska. Jag behöver träna, vilket stackars Paco och Rocio märker... Men dom verkar ta det med ro. Förra vilodagen så tog Jonas hand om det manliga uppdraget att snacka med en verkstad om att fixa bilen. Jag däremot lallade över till Monticello Fitness där jag klockan 09.30 påbörjade min nya karriär som Pilates-utövare. Shit, en instruktör, två medelålders kvinnor och så jag. Men bra träning och precis vad min rygg behövde. Det sjyssta kaféet Peace Tree, där vi hängde i fjol, är lika bra i år. Dom kände igen mig vilket alltid är trevligt.

Jonas pa Johnny Cat
Jonas pa Johnny Cat

Hur går det då med klättringen för oss? Ja, för mig går det faktiskt över förväntan. Jag har inte riktigt psyket 100% på plats men det kommer nog snart. Jag har inga problem att klättra de leder jag gjorde i fjol. On-sight av 5.10 känns bra och jag har kunnat klättra upp till 5.11 på topprep. Fortsätter det såhär kommer jag förhoppningsvis kunna göra några 5.11-, ett par 5.11 och kanske någon 5.11+ om jag hittar någon som passar mig. I fjol handlade det trots allt en del om grader, i år ska jag försöka lära mig så många nya tekniker som möjligt. Layback. Tunna händer. Lite offwidth (med betoning på lite). Så om jag lyckas göra Battle of the Bulge, som är 25 meter layback och en graderad till svensk 7, så kommer jag vara otroligt stolt över mig själv.

Paco pa Battle of the Bulge
Paco pa Battle of the Bulge

Jonas har höga målsättningar med sin vistelse här, vilket inte är konstigt med tanke på att han är löjligt stark, har grymt psyke och är i galen form. Men trots att han klättrat tradd i 13 år så är han nybörjare på sprickklättring. Vilket märks, shit, till och med jag klättrade bättre än honom från början. Men nu börjar saker så sakta falla på plats så om ett par veckor kommer han nog vara uppe i 5.12 registret och sända. Sen gjorde han, precis som Rasta-Jocke i fjol, direkt en resa upp till Moab för att köpa nya skor. Det går inte att klättra med tighta sportklätterskor här. Det gör för ont i fötterna och dom går inte in i sprickorna. Det är en otrolig lyx för mig att få klättra med så starka personer som Jonas och Paco. Så i år har jag kört mer topprep på fyra dagar än jag gjorde under de tre månaderna jag var i USA och klättrade i fjol. Bra träning!

Jag ska försöka ordna ett litet Monticello-bildspel så ni får se vilken, ehh, byhåla vi bor i. Något annat ni vill veta som jag glömmer skriva om? Är det någon som läser det här alls?

Sjalvklart och alltid finns massor med nya foton pa Flickr.

Glom inte att Jonas skriver och lagger upp bilder.

Bicep och oken

onsdag 3 oktober 2007

Lyx i Indian Creek

Inne i huset

Inne i stugan

Igar korde vi sa fran Denver over Klippiga bergen och sen ut i oknen i Utah. I solnedgangen borjade sandstensvaggarna torna upp. Ner till Monticello dar vi lyckades hyra oss en liten stuga. Sjukt billigt dessutom, $125/vecka. TV, DVD, kylskap, micro och varme. Perfekt! Det regnade dessutom valdigt mycket hela natten och det kanns sa skont att inte behova campa. I morse lag det mycket sno pa bergen norr om oss, det gar mot vinter.

par 025

Jonas pa Supercrack

Idag klattrade vi handsprickor hela dagen. Generic Crack, Supercrack och Incredible Handcrack. Det blir faktiskt inte battre an sa har. Valdigt trevlig dag, teamade upp med en spanjor och hans flickvan sa jag passade pa att tortera dom med min spanska exakt hela dagen. Och imorgon ocksa. Hehe! Perfekt, nu har man en kompis i Montserrat ocksa.

par 038

Mer Jonas pa Supercrack

Nja, inte sa mycket mer att saga tror jag. Telefonerna har ingen tackning har men vi har bara ett par hundra meter till biblioteket och gratis Internet. (Sjalvklart sa gar vi inte utan tar bilen dit.) Ja! Just ja, en dansk tjej som postat bilder pa Flickr fran klattring och som jag haft lite kontakt med genom det skulle till Indian Creek. Sa sjalvklart sa traffade vi henne forsta dagen har, hon kande igen mig fran nagon bild och kom springandes till varan bil precis nar dom for forsta gangen korde ner till klipporna och vi var pa vag darifran. Vi far val stanna kvar nere i dalen och sitta och ljuga vid brasan nagon kvall. Pa engelska, danska ar ju helt omojligt att forsta.

Som alltid finns det massor med fler bilder pa Flickr.