The show goes on...

Efter en veckas klättring i USA så ska jag nu ta en paus i ett par dagar. Att gå från sjuksängen till heltidsklättrare på rekordtid är inte mitt mål. Ryggen känns kanonbra men jag blir trött ibland och behöver mer vila än vanligt. Självklart så måste alla andra klättermuskler sparkas igång igen också. Så nu har en sliten Jonas åkt ner till Indian Creek för att klättra med Paco och några kompisar från Denver. Medan jag lyxar och ligger i sängen och lyssnar på musik, skriver, läser och kollar på alla bilder vi tagit. Jag tror redan jag tagit mer bilder i år än jag gjorde i fjol. Eftersom vi klättrar med Paco och hans flickvän Rocio hela tiden så finns tid till att fota hela tiden. Jag är glad över min nya kamera.

Paco pa Blue Sun
Paco klattrar en perfekt splitter

Hela första veckan här har det varit riktigt varmt, varmare än någon dag ifjol. Det har slitit hårt på oss men efter inköp av en stor dos sportdryck så fungerar det bättre. Nu har det kommit in kallare väder, det snöade här i byn igår!, och då trivs vi nordbord utmärkt. Paco däremot klagar. 18 grader och sol passar mig utmärkt! Och jag älskar fortfarande öknen.

Vaxtlighet i oknen

Jag håller på att integrera mig i samhället. Fixade ett bibliotekskort och snackar med folket där varje dag. Dom har åtta datorer och öppet till 21.00 varje kväll utom söndag. I morgon när dom öppnar ska jag gå dit och låna lite barnböcker på spanska. Jag behöver träna, vilket stackars Paco och Rocio märker... Men dom verkar ta det med ro. Förra vilodagen så tog Jonas hand om det manliga uppdraget att snacka med en verkstad om att fixa bilen. Jag däremot lallade över till Monticello Fitness där jag klockan 09.30 påbörjade min nya karriär som Pilates-utövare. Shit, en instruktör, två medelålders kvinnor och så jag. Men bra träning och precis vad min rygg behövde. Det sjyssta kaféet Peace Tree, där vi hängde i fjol, är lika bra i år. Dom kände igen mig vilket alltid är trevligt.

Jonas pa Johnny Cat
Jonas pa Johnny Cat

Hur går det då med klättringen för oss? Ja, för mig går det faktiskt över förväntan. Jag har inte riktigt psyket 100% på plats men det kommer nog snart. Jag har inga problem att klättra de leder jag gjorde i fjol. On-sight av 5.10 känns bra och jag har kunnat klättra upp till 5.11 på topprep. Fortsätter det såhär kommer jag förhoppningsvis kunna göra några 5.11-, ett par 5.11 och kanske någon 5.11+ om jag hittar någon som passar mig. I fjol handlade det trots allt en del om grader, i år ska jag försöka lära mig så många nya tekniker som möjligt. Layback. Tunna händer. Lite offwidth (med betoning på lite). Så om jag lyckas göra Battle of the Bulge, som är 25 meter layback och en graderad till svensk 7, så kommer jag vara otroligt stolt över mig själv.

Paco pa Battle of the Bulge
Paco pa Battle of the Bulge

Jonas har höga målsättningar med sin vistelse här, vilket inte är konstigt med tanke på att han är löjligt stark, har grymt psyke och är i galen form. Men trots att han klättrat tradd i 13 år så är han nybörjare på sprickklättring. Vilket märks, shit, till och med jag klättrade bättre än honom från början. Men nu börjar saker så sakta falla på plats så om ett par veckor kommer han nog vara uppe i 5.12 registret och sända. Sen gjorde han, precis som Rasta-Jocke i fjol, direkt en resa upp till Moab för att köpa nya skor. Det går inte att klättra med tighta sportklätterskor här. Det gör för ont i fötterna och dom går inte in i sprickorna. Det är en otrolig lyx för mig att få klättra med så starka personer som Jonas och Paco. Så i år har jag kört mer topprep på fyra dagar än jag gjorde under de tre månaderna jag var i USA och klättrade i fjol. Bra träning!

Jag ska försöka ordna ett litet Monticello-bildspel så ni får se vilken, ehh, byhåla vi bor i. Något annat ni vill veta som jag glömmer skriva om? Är det någon som läser det här alls?

Sjalvklart och alltid finns massor med nya foton pa Flickr.

Glom inte att Jonas skriver och lagger upp bilder.

Bicep och oken
8