fredag 30 november 2007

Den langa resan mot stranden...

Jag pa pickup


Den fina iden att aka upp till en icke turistig region i bergen och sen lifta over till andra sidan visade sig vara ett mycket intressant drag for min spanskatraning. Det borjade med att busschaffisen blev minst sagt forvanad over att jag skulle kliva av i den lilla staden San Juanito. Kallt som fan var det ocksa, kring -5C. Vilket innebar att det ar -5C inne i husen ocksa. Att forklara for en Mexican att ett hus kan vara varmt fastan det ar kallt ute ar ungefar lika enkelt som att forklara nollvisionen. Sa jag satt och varmde mig vid brasan i lobbyn. Snackade med nagra snubbar som var tillfalliga datalarare pa skolan och som tog med mig till den enda sondagsoppna baren. Goddam. Det var en annorlunda upplevelse. Lokalen var kanske 30 kvadratmeter stor. 50 fulla Mexicanare, inga kvinnor. En svensk. Jahopp, bara att snacka pa for fullt. Alla ville komma fram och saga hej. Fin stamning, speciellt nar dom forstod att jag inte var amerikan och gillade Mexico. Fick manga vanner, en forklarade att nu nar vi var var kompisar sa skulle han gora vad som helst for mig. Och att han hade en Uzi. Vilket var bra att ha om man inte ville ha problem. Just den snubben hade ocksa bott 5 ar till och fran i Denver. Han kunde typ 100 engelska ord.

Vagarbetare
Vagarbetskompisar

Dagen efter hoppade jag in i lastbil och borjade tuffa over bergen. Bytte efter ett tag till en pickup och var javligt nojd med mig sjalv. Det har gick ju hur enkelt som helst! Eh, sen tog det stopp och jag blev staende med 10-15 vagarbetare. Hela tiden hade jag sett vagarbetare som bara statt och vantat utan att fatta vad dom vantade pa. Till slut forstod jag att eftersom det snoat ett par dagar tidigare sa var vagen blot och da gar det inte att bygga vag! Sa varje dag i ett par veckor skulle dom aka en timme efter vagen for att med hjalp av diesel starta en brasa och sen sta och vanta pa att vagen var torr. Ehh... jag holl pa att typ do av tristess efter tre timmar. Tre timmar utan att en enda bil passerade. Jag var nastan installd pa att sova efter vagen nar jag till slut fick hoppa in i en skruttig Jeep. Och helvete vad vagen blev dalig. Som mest gissar jag att det var 30 cm gyttja vi korde i. Motte en lastbil som det kommer att ta ett tag att fa loss. En annan som kom glidande sidledes. Men kvinnan i Jeepen korde bra och sa at sin treariga dotter att halla i sig nar det blev som guppigast. Annars kunde hon sla i huvudet. Barnbilstol? Bilbalte? Well...

Sno pa vagen
Jeeping Mexico

Sen borjade det bli riktigt roligt nar jag kande mig illamaende av den burrito som en av vagarbetarna gav mig. Sa jag bad kvinnan stannan och sa klev jag ut och kraktes. Hurra! Sa javulskt roligt. Hon skulle bara till en liten by utan hotell sa om jag inte fick nagon ny skjuts skulle det bli camping i snon med en harlig magsjuka. Just da var livet inte sa roligt. Vi blev omkorda av en pickup som vi sen lyckades fa att stanna. Det var ett par trevliga gentlemen fran Chile som skulle dit jag ville. Lyckades klara mig fram till byn med bara en spya till. Skakade nar jag fick mitt hotellrum och hade sen nagra riktigt jobbiga timmar innan jag somnade och vaknade med livet i behall. Sonen i huset var saklart lakare och gav mig lite medicin och allmana tips. Satt sedan och snackade med honom den tid jag var vaken under de tva och en halv dagarna jag spenderade dar. Annars gjorde jag ingenting.

Hur som. Sen hopade jag pa bussen for att aka ner mot kusten for att fa se en strand en gang under denna semester. 5 timmar trodde dom att resan ner till Hermosillo skulle ta och sen en buss till kusen pa typ en timme. Well... 10 timmar efter att bussen skulle gatt var vi framme. Sa ar det har. Man ska alltid fraga mer an en person. Man ska aldrig ta nagot for givet. Men exakt alla ar trevliga! Mañana.

Sa den stora fragan om boots. Jag skjot lite pa det for att slippa slapa pa dom under resan. Sa har jag nu spenderat nagra timmar har i Hermosillo for att hitta ett par. Men dom ar sa helvetes fula har. Sa da forsoker jag forklara hur jag vill att mina ska se ut. "Ahh, stilo Chihuahua!". Sa, goddam, om det inte sker nagot under sa blir det inga boots at mig! Helvete.

Tog och kopte mig ett par glasogon idag. Hittade antligen en modell som funkade och det var riktigt billigt. Det roligaste med det var att jag fragade om jag kunde betala med Visa. Joda, det gar fint, men da maste du betala moms. Sa enkelt, allt som ar kontant ar skattefritt. Snackade med den franske hotellagaren i Chihuahua och han berattade att skattemyndigheten kom och fragade hur mycket han tjanade, utan att vilja se kvitton. Sen fick han betala 2% av det i skatt. Men sa riskerar man ocksa att trilla ner i ett hal varje gang man gar pa en trottoar.

Och nu regnar det. Sa jag kanske aker till stranden imorgon istallet... Det ar roligt med stader har! Annars sticker jag norrut pa typ mandag eller tisdag tror jag. Ytterliggare sjukt manga timmar i buss for att forst na Albuquerque och sedan Denver.

söndag 25 november 2007

Mot havet?

Hepp! Lamnade ganget i Potrero Chicko och akte vasterut haromdagen. Hamnade ater i Chihuahua. Har borjade det snoa. Sa jag hangde pa tre amerikanska tjejer och akte till Cubo, en cool dansklubb. Dar var jag langst av alla. Det var konstigt. Grymt bra musik med flera live-upptradande.

Nu sticker jag strax upp ut i bergen igen. Hoppas pa lite varmare vader sa jag kan cykla och vandra lite. Annars blir det ner til kusten och kolla om ryggen klarar av att paddla kajak.

Och sen blir det att hamta upp alla grejer i Albuquerque och sen puttra upp till Denver och flyga hem till julfixet.

fredag 16 november 2007

These boots are made for..?

Om man nagon gang i livet ska kopa cowboy boots ska man gora det i staden Chihuahua. Det ska jag gora. Men vilka? Kara vanner, hjalp mig valja!

Boots en masse

Snygga boots!

Which boot should I buy?

Det lutar at dom vita. Ganska diskreta rackare.

Caballo Blanco

Caballo Blanco i koket pa restaurangen
Caballo Blanco i koket pa restaurangen

Da och da hander det att man traffar manniskor som lever ett annorlunda liv. Ett sadant mote hade jag forra veckan pa torget i Batopilas. Det satt nagra turister och snackade sa jag joinade ganget. Ett par fran Belgien cyklade runt och berattade lite om det. Jag berattade att vi hade gatt tre dagar over bergen. Belgaren fragar om det gar att cykla och jag sager nej. Snubben brevid sager da att, joda, en kompis till honom cyklade over. Skitsnack tankte jag. Jepp, 12 timmar tog det for kompisen. Men det var ju tack vare att han sjalv hade burit polarens alla grejer. Skitsnack tankte jag. Hans eget rekord for samma stracka som for oss tog tre dagar var 6 timmar och 30 minuter. Skicksnack tankte jag. Sen slog det mig. Han talar sanning.

Framfor mig satt en levande ultramarathon-legend. Han presenterade sig som Caballo Blanco, den vita hasten. Det var hans officiella namn i Mexico, hans hus och allt han agde dar nere var registrerat i det namnet. Egentligen heter han Mika och bor sommrarna i Boulder, Colorado. Sen pa vintrarna springer han runt i bergen i Sierra Madre.

Jag hangde pa honom och kakade middag hos en kvinna som hade en restaurang i sitt kok. Billigt och gott. Och sa borjade han beratta om det fantastiska ultramarathon-lopp han arrangerar i Urique varje ar. Det ar namligen sa att Tarahamara-indianerna dar i bergen ar varldens basta langdistanslopare. Traditionellt jagade dom genom att driva djur over de kanten pa de hoga klipporna. Jakten kunde sjalvklart bli lang och deras fysik verkar vara perfekt for just langdistans i bergsmiljo. De har ocksa en bollsport som gar ut pa att dom sparkar en traboll framfor sig i flera dagar. Ett parti brukar sluta efter lagoma 15 mil.

Traditionen med langdistanslopning borjar dock forsvinna i och med den integrering som sakta sker av indianerna i det Mexikanska samhallet. Alkohol, sjukdom, utrotning av vilt och fattigdom hjalper heller inte. Sa Caballo Blanco har skapat ett langdistanslopp har for att uppratthalla traditionerna. Fran borjan betalade han allt sjalv men sen har staden Urique gatt in med prispengar och en privat sponsor, sjalvklart accepterar han inte foretagssponsorer, koper in 10 ton majs. Varje person som gar i mal far 100 kg majs. Top 10 far prispengar.

Tvisten med det hela ar att varldens basta langdistanslopare deltar i loppet! Varje ar far 20 gringos ansoka om att vara med. Anmalningsavgiften ar vad man tycker ar lampligt, kravet ar bara att man har sprungit ultramarathon forrut. Sa nar den flerfaldiga varldsmastaren fran USA anmalde sig var det roligt. Speciellt nar han kom in pa andraplats efter en indian. Aret efter kom han tillbaka (Bonny berattade samma historia) for revanch. Hela byn satsade pengar pa indianen. Och borjade bjuda honom pa bira. Sa dagen for loppet var han bakis som fn och forlorade lopper pa sista kilometrarna.

I ar var det tydligen ett annu starkare startfalt nar aven varldens tva basta damer anmalt sig till loppet. En reporter fran New York Times skriver ocksa en artikelserie i hur han tranar for loppet.

Tofflor av bildack

Passar fint pa min fot!

En intressant detalj ar att alla indianer springer i sandaler gjorda gummi fran gamla bildack. Dom ar inte for mig.

Las garna mer om det har pa Mikas hemsida.
http://www.caballoblanco.com/

El Potrero Chico

Jojo, klattrar slabbig kalksten med Eva, Anette och Rasta-Jocke nu! Trevligt med Ume-kompisar pa andra sidan varlden! Vi bor fantastiskt bra tack vare Evas lokal-status. Stort hus har vi helt sjalva med alla bekvamligheter. Tennisbana, volleyboll, pool och allt mojligt. For det betalar vi 18 kr/person och dygn! Polen ar dock lite val bevaxt sa det blir inget badande. Klattringen ar langt, langt ifran min stil men jag ar glad att vara har! Ska klattra lite langturer och sen puttra vidare nagonstans.

måndag 12 november 2007

Lokalt producerat

Kaktus i soluppgangen
En 8 meter hog kaktus.

Tillbaka i civilistationen och en eftermiddag med Internet. Klev upp klockan 04.00 imorse for att hoppa pa lokalbussen upp fran Batopilas. Galna saker, shit vad radd jag blir nar ett misstag av chaufforen innebar garanterad dod. Vi klattrade ungefar 1500 hojdmeter pa 3 timmar. I snitt gjorde vi kanske 20 km/h. Det var brant. Det var grusvag. Det var absolut valdigt sma marginaler. Men det gick saklart bra. Imorgon hoppar jag pa bussen till Chihuahua och sedan buss till Monterrey dar Rasta-Jocke, Eva och Anette vantar. Sen blir det lite klattring i El Portrero Chico. Swe-eet!

Prospero

Prospero med passande belt buckel

Tankte skriva lite grann om hur lyxigt det ar att kunna ata och anvanda lokalt producerade frukter och vaxter. Ganska snabbt blev jag van att kunna plocka sot grapefrukt direkt bakom hotellet for att fixa frukostjuicen. Citroner och limé ocksa. Fikon. Nar Rolf brande sig plockade skar han av ett blad av en Aloe Vera-kaktus och smorde in sig. Jordnotter ater jag maniskt ett par timmar om dagen. Melonerna ar galet goda. Papayan och mangon ar tyvarr inte riktigt mogen an. Kaffet vi fick uppe i bergen var odlat, plockat, rostat och kokat av Prospero, agaren av den lilla ranchen. Avokadon ar utom denna jord. Tortilla ar latt att gora (vet jag nu).

Men, vad lever folk av da nere i dalarna som jag nu besokt? Ja, under tre arhundranden var silvergruvorna den stora inkomstkallan. Nar dom borjade sina samtidigt som metallpriserna borjade sjunka stangdes nastan alla gruvor ner och byarna blev valdigt fattiga. Idag ser man dock inget av det, bade Urique och Batopilas har en valdigt hog andel av fina pickups, prydliga hus och restauranger. Turisterna bidrar med en del men den stora inkomstkallan ar marijuana-odlingar. Bergen kryllar av mer eller mindre svaratkommliga dalgangar och bergssidor. Manniskorna som lever dar uppe ar otroligt fattiga och tar sjalvklart varje mojlighet att mer eller mindre riskfritt tjana lite pengar. Sa under de totalt fem dagarna jag spenderade vandrande runt i bergen trippade jag fler ganger over vattenledningar som med stor sakerhet leder rakt in i en odling. Att folja ledningen mot odlingen gissar jag bade ar farligt och dumt, det finns garanterat folk som bade ser dig och som har vapen. Men som halsar glatt pa dig och bjuder dig pa jordnotter eller liknande om ni traffas pa stigen. Sa det finns mafiaforgreningar overallt har. Den fattiga indianen saljer ett steg upp i kjedjan. Och sa levereras det vidare uppat inom mafia-organisationen for att till slut hamna i USA.

Daremot tror jag inte det ar sa vanligt att folk har brukar marijuana sjalva, det ses nog mer som en drog for amerikaner. Jag tror dom anvander det lite i medicinska syften, den andra natten bodde vi hos en aldre man kring 70 ar. Hans mor var 92 ar gammal och sjuk. Vi horde henne stona av smarta under natten. Eftersom medicin ar valdigt dyrt for manniskorna i bergen sa odlade han sjalv marijuana och gjorde té eller en pipa at sin mor. Som fick lindring.

En andra stor inkomst av dollar till Mexico kommer fran i USA boende mexicaner. Mexico har cirka 100 miljoner invanare. I USA bor det gissningsvis ungefar 10 miljoner legalt invandrade personer som fortfarande kallar sig mexikaner samt ytterliggare 10-20 miljoner illegalt invandrade mexikaner. Dessa person skickar ofta upp till halva sin inkomst tillbaka till familjen soder om gransen. Det blir ett valdigt stort pengaflode. Sa nar amerikanska dollarn kraschar sa foljer den mexikanska peson med. Och folk har nere blir fattigare.


Lite bilder fran senaste veckan! Kolla in Flickr sa kanske det finns annu fler att se!

Bonny och jag
Bonny och jag aker pick-up

Matilde och jag
Min kompis Matilde och jag. Att mala majs till mjol var jobbigt for mig. Det ar nog ganska jobbigt for henne ocksa.

Hasthuvve
En av vara hastar.

Mexicats
Fina mexikanska katter i soluppgangen.

lördag 10 november 2007

Sierra Madre

Tillbaka fran tre dagars vandring genom bergen. Allt gick bra, atminstone efter att Hollandarna blev tokiga pa Christina (efter typ 2 timmar) och sa at henne att vanda om. Sa sjukt jobbig manniska, skont att hon stack.

Resten av vandringen var supersweet om an nagot jobbig. For mig var det inte sa farligt, hastarna bar vaskan och det fanns vatten med jamna mellanrum. Vi bodde grymt hos familjer uppe i bergen och hade trevligt nastan hela tiden. Daremot marks det att vi svenskar har stor vana att vandra/vara ute i naturen. Helvetes vad dom andra var taffliga pa att ga pa steniga stigar.

Naja, internet stanger om nagra minuter och oppnar forst pa mandag sa jag far aterkomma med langre reserapport om nagra dagar. Sammanfattningsvis var det iaf en av de maktigaste naturupplevelserna i mitt liv. Tillsammans med manniskorna som lever pa de sma rancherna, jag lekte lange med tva sma indianflickor som gillade mig eftersom jag hjalpte dom mala deras majs till mjol for tortillas, och det ar fantastiskt roligt att kunna prata med alla man traffar.

Stannar kvar i den lilla microbyn jag nu hamnat i nagra dagar. Tankte mest sitta och dricka kaffe, lasa lite och skriva en del. Det ar ganska varmt nu, ungefar 25 grader klockan 18. Blir nog kring 35 grader under dagen och ner till 18 pa natten. Befinner mig pa ungefar 550 meters hojd, hogsta punkten under vandringen var just kring 2000. Well, now ya now.

Hasta luego!

tisdag 6 november 2007

Resa med tjockisen

Det blev ett besok i varma kallor med fransyskorna och en aldre fransk gentleman som de tre senaste aren rest runt jorden i sakta mak. Sen skildes vara vagar at for den har gangen, tva dagar av skratt med Audrie och Carine.

Jag lobbade sen hart mot alla jag traffade for att fa med dom pa den vandring jag ville gora over bergen och en tjej fran Sydafrika, Christina, ville ocksa vandra. Sa vi shoppade grejer och hoppade dagen efter pa taget for att sedan, som planen var, direkt hoppa pa en buss ner i dalen (1600 hojdmeter langre ner). Well... Ingen buss var pa vag ner till Urique och personkemin mellan mig och Christina ar minst sagt ganska... dalig. Sa hon borjade hojta och skrika om att vi kunde varit kvar langre i Creel och sa vidare. Jag hetsar ju inte garna upp mig sa jag snackade med lite locals och en ung och sot tjej sa att hon ocksa skulle ner i dalen och hon skulle lifta och att det ibland fungerade. Christina lugnade ner sig och konstaterade att livet i den lilla byn vi befann oss i ocksa var fint och att vi inte behovde kanna nagon stress.

Sen kom tjejen traskande och borjade prata med oss. Det visade sig saklart att hon talade perfekt engelska, tyckte Christina var rolig som hade varit arg och att hon var doktor nere i den lilla byn vi skulle till! Hon flaggade sedan ner forsta basta pick-up och sedan borjade en av de coolaste resor jag gjort i mitt liv. Snackade konstant med doktorn i tva timmar under tiden vi passerade ett landskap som ar helt obeskrivligt. Precis i skymningen kom vi sedan till _avgrunden_. Gissningsvis 1200 meter nedanfor oss ser vi byn i botten av dalen. Sedan kryper vi nerat i sakta mak med pick-up nummer fyra for eftermiddagen samtidigt som morkret faller. Hade vi tagit bussen hade vi inte sett nagot av detta eftersom den skulle passera forst manga timmar senare. Trots maximalt guppig vag satt vi anda ganska bekvamt pa flaket som var fyllt av sackar med jordnotter.

Val framme i byn tar froken doktor, som heter Bonny, oss med hem till hennes hus. Visar in oss och later hennes skoterska bjuda oss pa lite tortillas. Sen hoppar vi in i en splitterny Ford pick-up och sa skjutsar hon oss till ett maktigt litet hotell med de storsta kaktusarna jag sett. Sen bjuds vi pa en tur fram och tillbaka i byn, med hog mexikansk musik och ett evigt skrikande till alla, for att till sist saga hej da. Strax ska vi traffa henne for att ata middag, det ska bli grymt! Det var alltsa meningen att vi bara skulle vara har en natt, det var suverant att det blev mer, jag hade garna stannat har en vecka eller sa.

Eh, just ja, det visade sig saklart inte alls vara helt givet att fa tag pa en guide for promenaden. Men till slut sa blev vi medbjudna pa en tur med en hollandare och hans fru. Sa imorgon bitti slanger vi pa vara ryggsackar pa hastar eller asnor och borjar traska. Jag ar sa glad att fa sallskap av hollandarna, jag skulle formodligen bryta ihop och lamna den galna Sydafrikanskan langt bakom mig om det bara var vi som gjorde promenaden. Goddam.

Den har byn med ungefar 3000 personer far alltsa alla sina varor korda ner i byn genom den extremt daliga vag som tog oss flera timmar att sakta studsa fram pa. Att da sitta har med internet kanns lite smakonstigt. Och lackert att det funkar att bygga hus, reservdelar till bilar, medicin, ja allting!

¿Sa, vem ar da tjockisen? Att lifta heter alltsa att resa med tjockisen pa spanska. Detta eftersom tummen, det tjockaste fingret, helt sonika heter tjockisen! Det ar hur som ett utmarkt satt att transportera sig har.

Bilder finns sjalvklart men Internet har nere i dalen ar oerhort langsamt sa det drojer. Vet inte nar jag har tillgang till Internet nasta gang, kanske mandag.

Vet ni, jag gillar verkligen Mexico!

måndag 5 november 2007

Nagra bilder fran Mexico

Indianflickor

Indianflickor som jag kopte ett armband fran.

Indian-kids

Sota indian-ungar som skrek Hola!


Cykelkompisar

Jag, Audrie och Carine

Bicepskungen

Och slutligen en dubbel biceps

söndag 4 november 2007

Viva Mexico!

Bodde en natt hos Mike i Albuquerque, New Mexico. Lamnade sedan Jonas dar och hoppade pa bussen ner till Chihuahua i Mexico. En massa timmar senare var jag framme och hoppade sedan direkt pa en buss till Creel uppe i bergen. Hit kom jag efter ungefar 20 timmars resande och var ganska nojd med att fa dricka en bira och sen sova lite.

Foljde med tva fransyskor och cyklade hela dagen idag. Trevligt aventyr i riktigt cool miljo. Ska fortsatta ta det lugnt har nagra dagar och kolla om jag kan gora nagon langre hike i den massiva canyon som gar har. Dom tycker jag ska hyra asnor och grejer, det verkar komplicerat.

Far prata mycket spanska! Funkar riktigt bra, jag ar lite forvanad. Jag kanske inte ar sa gammal trots allt.