Jane på skidsemester



Idolbild av Jane

Jojo, en liten update då. I fredags damp Jane ner i Trondheim efter en nätt flygtur Kiruna -> Stockholm -> Trondheim. Då vädret visade sig från den mest förvirrade sidan så skulle vi inte lämna Trondheim för fjällen förrän lördag morgon. Det gjorde att jag kunde hänga på Cajsa på bouldertävling på Ute-hallen. På parkeringen utanför träffade vi två Östersunds-klättrare som kört hela vägen över fjället för tävlingen, väldigt ambitiöst! Det visade sig vara Micke som administrerar BIMBO för Östersund. Tävlingen var riktigt, riktigt grym på fina väggar med fina problem. Cajsa och jag stissade runt som fan och hon vann såklart över mig. Vann gjorde även Micke som avgick med seger i hela tävlingen och en splitter ny dunjacka!

Så lördag morgon tuffade vi upp till Storlidalen där Håkon väntade i sin hytte. När vi närmar oss Oppdal ringer han och säger att det är snöstorm och att det kanske är bäst om vi åker i systemet. Njae... lift är ju inte för mig och Jane är ju gammal Keb Classic-proffs så hon är ju också stor fan av att gå uppåt. Så vi fortsatte in mot Trollheimen och såg lite blå himmel. Håkon ringer igen och säger att det nu lugnat ner sig och inte snöar längre och att vi borde gå upp på Okla och kolla hur det ser ut. Okla är alltså samma fjäll som vi gick på under nyår. Molnen ligger fortfarande låga men i 20 cm puder bryter vi oss uppåt med monster-Håkon i täten brytandes ett fint spår för oss att följa.



En gigantisk Håkon, en två äpplen hög Jane

Så sprickor molnen, som i alla sagor, upp och solen träffor oss och för första gången i år får vi känna solen faktiskt värma oss! Resten av dagen är som en dröm. Rännan är fylld av den lättaste snö som är möjligt, -15 C har sett till att all fukt är borta.

Följande bilder är tagna av Håkon Nordhagen:

Jag åker början av rännan
Jag åker ner i början av ravinen.

Jag hoppar
Jag tar ett litet skutt. Lite högre upp i åket har jag tagit mitt största hopp på två år. Skönt att vara tillbaka!

Jag utlöser lavin
Jag trycker igång en liten lavin som begraver Håkons ryggsäck och skidor.

Håkon hade det också fint:



Håkon in Life is good pt 4




Håkon hänger in en sväng


Ja... som ni ser så var det bra. Så bra var det att vi snabbt skyndade oss att springa upp ett varv till. På väg upp ser vi att 6 andra är framför oss. När dom stannar för att fika klarar vi knappt av att stanna till för att heja av rädsla att dom ska åka upp snön i ravinen för oss. Så vi hinner med ett varv till och når med skakiga ben bilen igen efter 1400 höjdmeter puder i benen.




Håkon i sin favorit-hytte




Utsikt in mot Trollheimen


Sen kör vi några kilometer in dalen och sätter på oss skidor och stighudar för att gå upp till Håkons hytte. OK, ingen väg in, vad skulle vänta? Ett skjul? Nä, inte direkt. Istället en arkitekt-ritad hytte i otroligt smakfull stil som Håkons svärföräldrar byggt för två år sedan. Härlig utsikt in mot Trollheimen och Jane och jag enas om att det är såhär man ska bo. En kaffe. En öl. Lite gammeldansk. Bastu och snöbad. Vegan-middag. Lite rött vin.

Seriöst, det blir inte bättre än såhär för mig. Det här får 100 av 100 i min bok.

Söndag morgon möter Kjell upp och vi går en kall, blåsig och snöig tur på fjället snett mitt emot Okla. Storhaugen? Nå, några OK svängar blir det och det är såklart fint att vara ute och jag skrev ju om förra helgen att jag gillar att vara på fjället i storm så, ja, det var fint. Men inget att minnas för livet.

Så skiljs våra vägar åt och Jane och jag sätter kurs mot Oslo där Jane har ett flyg som väntar klockan 21.30. Full snöstorm över Dovre och sen lite krokiga vägar för att undvika E6. Allt går smidigt, med undantag av de fem galna tyska motorcyklisterna!, och när vi når Lillehammer gissar jag att vi når flygplatsen med nästan 3 timmar till godo. Då börjar helvetet och jag svär återigen att jag aldrig någonsin ska flytta till en stor stad. Eftersom det är blott 18 mil till Oslo och söndag eftermiddag så är det naturligtvis dags för bilköer! Till och från under resterande resa ligger vi mellan 0-25 km/h. Flygplatsen nås sedan 40 minuterinnan utsatt tid för flyget. Hej då till Jane, med förhoppningar om fler skidturer, kanske redan till påsk? Tack för att du kom och lekte i snön med mig!




Jessica och Johans kök


I Oslo knyr jag in mig hos Jessica och Johan. Lätt förvirrad sover jag några timmar, vaknar klockan 05 när Johan åker till Köpenhamn, flyttar bilen, somnar om, går upp, äter typ frukost med Jessica, kör till introduktionskurs, går kurs, bygger ägg-fallskärm som klarar att hålla ett ägg helt från 5 våningar, äter på restaurang, laddar upp bilder på Flickr, bloggar och... går och lägger mig. God natt, kära vänner!

Comments

Jon said…
Med sådan där åkning skulle jag också kunna tänka mig att gå uppför. Och stugan.... Definitivt ett plats att bo i. Mycket trevligare utsikt än vad som går att finna i Sthlm.

Sedan kan jag konstatera att världen är liten. Jane har jag ju ätit middag med på ett årsmöte med K3. Nu fattas det bara att jag kommer på att jag har sprungit på den Norska jättevikingen någonstans också. :-)
Pär said…
Haha, härligt att höra! Dessutom fick jag lite perspektiv på saker när Håkon berättade att hans polare ofta gör över 3000 höjdmeter på en dag. Fy fan, fy fan. Då får man mycket åkning. 2000 höjdmeter skulle jag klara men sen över 3000... då måste jag banta all utrustning.

Jane känner allt och alla så jag är inte förvånad! Hoppas allt var bra i (var det nu var du skulle).
Jon said…
I Lofsdalen var det mer snö än sol. Åkningen var lite för flack då toppen mestadels var stängd eller renblåst. Men snön lämnade ingen oberörd. Sammanfattningsvis kan man säga att det var mycket fin åkning trots moderat lutning och avsaknad av solsken.