söndag 16 september 2012

Bergsmaraton i Pyrenéerna


Redo för start! Observera att jag tejpat fast en liten ficklampa på skärmen, det räckte för 1 timme i mörker. Foto: Cathy O'Dowd

Efter en sommar med väldigt många mil och gissningsvis kring 50000 höjdmeter i benen, de flesta mer gåendes än springandes, började knäna kännas stabilare och lårmusklerna starkare. Tanken på att springa ett lopp, det första sedan november 2011 då jag sprang Montserrat Nord, började ta form. Då september är riktig högsäsong för min resebyrå Active Spain så hade jag tänkt vänta till oktober. Men så mailade min kompis Cathy att hon hittat ett maraton, Rialp Matxicots, hon ville springa. Kollade datumet, en helg utan kunder!, och jag anmälde mig. 42 km, 3400 vertikala höjdmeter. Från 700 meter upp till 2883 meter över havet på berget Montsent de Pallars. Tillräckligt för att ge en UTMB-poäng!

Kilometerantalet är i princip ointressant. Eller, ja, i detta fall inte. Jag hade helt klart trivts bättre med en längre sträcka för att få ihop så mycket höjdmeter. Svenska Axa Fjällmaraton tror jag är 1800 höjdmeter. Högsta punkten på Lidingöloppet är 40 meter över havet. Jag antar att man kan springa större delen av Axa Fjällmaraton. Rialp Matxicots är omöjligt för någon som inte är Kilian att springa mer än tre fjärdedelar. Nå, mer om det strax.

Fredag klockan sex på kvällen mötte jag upp med Cathy som kom inkörandes från Andorra. Vi hämtade, efter relativt lite kaos, ut våra nummerlappar, fick en liten påse med prylar och kunde lite senare på kvällen få en bra men lite små-kaotisk briefing av loppet i den lilla byn Rialps kommunhus. Sedan var det bara pallra sig iväg till den gratis-camping dom ordnat åt oss, äta en redigt fet sallad (kör det amerikanska icke-kolhydrat-innan-långlopp-upplägget) och så i säng. Klockan 04:50 rang alarmet och en kopp kaffe och en fet yoghurt senare traskade vi bort till startområdet. Fram kom vi just som de släppte iväg de som skulle köra Extreme-loppet, 82 km med 7000 vertikala höjdmeter. Det är varmt, allt för varmt. De senaste dagarnas kyla är som borta och såhär mitt i natten har vi säkert 20 grader. Dagen innan var det 7-8 grader. Ett mycket dåligt tecken.

Så klockan 06:00 gick starten och 150 glada begav sig sakta uppåt i mörkret. Väldigt snabbt splittrades fältet och efter ett par minuter klämmer Cathy ut sig: "I really like this race, so many people are walking!". Bara att hålla med. Efter en 15-20 minuter är vi ensamma på stigen och i den första nedförsbacken så sticker även Cathy. Jag sätter på mp3-spelaren och mina öron fylls av Timbuktus beat. Total lycka. En kvart senare är jag ikapp Cathy och vi börjar tillsammans passera många deltagare. För mig är det helt obegripligt att de inte använder stavar, en hel del av dom har stavar på ryggsäcken men tar inte fram dom. När solen går upp klockan 08:00 har vi tagit oss upp till trädgränsen vid 1800 meters höjd. Det är vackert, stora böljande gröna ytor. Vi följer kostigar upp, fyller vatten vid passet och beger oss sedan mot toppen. När jag ser hur brant stigning det blir så inster jag att Cathy, som är mycket starkare på nedförslöporna än jag, kommer bli mycket svårslagen idag. Klockan är 09:00 och vi har hållt på 3 timmar.


Foto från de officiella lopp-fotograferna. Jag har köpt alla foton som jag är med på, förhoppningsvis så får jag dom under veckan. Foto: Photoset.es

Vi passerar fler och fler ju brantare det blir. Cathy som kommit tillbaka från 8000 meters höjd, dit hon nått utan syrgas, är ikapp mig igen. Jag förbannar mig att jag inte haft tid att köra upp och sova på 2000 meters höjd senaste veckorna. Men det går bra, det här är vi bra på. Ingen är i närheten av att passera oss. Mest imponerad blir vi av en snubbe kring 45 år som har en så jäkla stor kagge, gissar att han väger 105-110 kg. Tror dessutom han kör ultra-loppet. Det brantar på ytterliggare lite och vi får använda händerna och klättra en bit, tänker att det här är en fin ränna att köra i puder, 40 grader ungefär. Så planar det ut och vi tar sista biten till toppen. 3 timmar och 53 minuter och vi har gjort ungefär 2500 positiva höjdmeter. Helt enligt plan. Går på platten och tittar in över över nationalparken Aiguestortes där jag 1½ månad tidigare hade två långa dagarCarros de Foc. Otroligt vacker utsikt.


På 2200 meters höjd, 700 höjdmeter till toppen. Jag är närmast kameran. Foto: Cathy O'Dowd

Första nedförsbacken och Cathy försvinner framför mig. Kanske 200 höjdmeter neråt och hon springer förbi 8 andra löpare. Själv vrickar jag foten lätt men fortsätter, har vrickat den foten för många gånger tidigare i livet. Det går över snabbt. Hinner i kapp Cathy på nästa topp, 2861 meter över havet, det är svalt i luften och kroppen funkar bra. Då ser jag första riktiga nedförsbacken. Eller. Fel. Jag ser första 500 vertikala metrarna. Sen planar det ut lite för att sen branta på igen. Långt, långt där nere är dalen där vi började. Hänger med hyfsat neråt men riskerar ingenting. Det är småsten och stenarna rullar. Passerar ett par personer men blir i nästa, än brantare, nedförsbacke passerad av säkert 5 stycken. Det är mycket brant och gräs. Ingen stig, bara brant brant av gräs. Vågar inte alls släppa på, bara tar det lugnt, spänner magmusklerna, använder stavarna ibland och sparar energi. Tänker att jag måste ha kraft att springa senare, när det blir platt.

Det blir aldrig platt. Aldrig. Platt.

Vi kommer ner till nästa tidskontrol och den stora kontroll- och matstation. På fyra andra ställen serveras vatten, cola, nötter, choklad och frukt. Här finns även korv, mackor, ost, russin och starköl. Jajjemen, 7,4%-ig starköl. Vi är inte i Sverige. Träffar en kompis från klätterhallen där jag tränat. Cathy sticker iväg igen. Jag 2 minuter senare. Två tre kilometer sakta uppför efter en grusväg. Vi kommer upp till ett pass och skickas sedan rakt ut för ytterliggare en brant grässluttning. Kommer inte ihåg så mycket härifrån, bara att jag är hundra-tvåhundra meter efter Cathy hela tiden. 2200 meter över havet tror jag passet var på, vi har ungefär samma branta sluttning ner till 1500 meters höjd. Klockan är tolv, vi har hållit på i 6 timmar och det är mycket varmt. Träffar på dom första bäckarna, stannar, doppar kepsen i varje bäck. Cathy är borta. Nej, ser henne långt borta i skogen. Vi passerar en vacker ravin, riktigt luftigt. Jag blir passerad av säkert 10 personer den här sträckan. Min mage har känts konstig länge. Nu tar det stopp och jag sticker ut i skogen. 5 minuter senare är jag tillbaka på stigen och svär över att jag inte kunnat/gått på toaletten innan. Mitt lätta illamående går över, äntligen! Det är lätt nedför, fin stig. Kan springa i sträckor, kommer till kontroll och en naturlig källa. Fyller vatten. Uppåt, sedan nedåt. Ute ur skogen, värmen är tryckande. Det var 32 C i skuggan igår när vi kom till byn Rialp. Nu är det varmare. Och absolut ingen skugga. Jag förstår att det blir en eftermiddag med kramp efter loppet, att jag kommer få gå 3-4 timmar och dricka vatten och massera benen för att hålla undan kramperna.

Når till det jag tror är sista vattenkontrollen. Fyller vatten, dricker, fyller igen. Frågar var vi ska. Den gamla damen svarar på riktig bergskatalanska och pekar på berget på andra sidan dalen. Helvete, sol. Här ger jag upp allt hopp om att komma in i mål kring 8 timmar. Nu gäller 8½ timme. Fortsätter rulla nerför, från den lilla byn ner i dalen. 1400 höjmeter, 1300 höjdmeter, 1200, 1100, 1000, 950... här vänder det. Uppåt. Genom en liten by. Tänker att det är söta katter som ligger i skuggan. Passerar en ambulans som står parkerad, redo. Det blir brant och än varmare. Blir hängande på stavarna. Börjar gå. Passerar min kompis, som gör 82 km-loppet. Han är skadad, ont i lårmuskeln. Hans kompis väntar. Vi fortsätter uppåt. Måste fokusera på höjdmätaren. Vet att jag ska upp på 1400 höjdmeter. 1150 meter visar klockan. Tänker att jag ska upp 50 höjdmeter till. Klarar det inte. Blir helt yr i värmen, bara oerhört varmt. Hitter en stenmur i skuggan. Sätter mig ner. Det blåser lite. Min kompis och hans polare sitter 20 meter ifrån. De pratar om olika alternativ. Jag har 5 km kvar. De har 50 km och 4000 höjdmeter kvar. Jag inser att om jag ska kunna avsluta det här så måste jag få bort illamåendet. Dricker upp det vatten jag har kvar. Får i mig en halv energybar. Tar av mig skorna och häller ut grus och sten. Tar av mig mp3-spelaren, klarar inte mer musik. 10 minuter senare känner jag mig bättre. Reser mig upp och siktar på 50 höjdmeter till. Klarar det. Sätter mig ner igen, bara 1 minut. Fortsätter 50 höjdmeter till. Den branta stigen går in på en mindre brant skogsväg omgärdad av höga tallar. Skugga! Känns som att livet återvänder, ser på klockan att jag återigen gör kring 10 höjdmeter/minut. Otroligt! Skyddad från solen är jag tillbaka. Höjdmätaren visar 1450 meter när jag når en kontroll- och vätskestation som jag inte visste om. Eller helt enkelt glömt bort, jag vet inte. En banan. Vatten. De pekar ner på byn, säger 3 km kvar. "Du är i mål!". Säger tack, men ser sedan att stigen fortsätter uppåt, inte nedåt. Når 1500 meter innan det vänder nedåt. 800 höjdmeter ner till mål. Helvete. Sten men bra stig. Inte för brant. Ser en snubbe framför mig. Närmar mig, skönt att tänka på något, jaga någon. Kommer än närmare. Han pratar i mobil. Hör hur han säger hur han gjort illa knäet och att han inte kommer göra 82 km utan nöjer sig med maratonet. Vi snackar medan vi rullar vidare.

Ligger en löpare under ett träd. En gammal fransman. Han har kollapsat/satt sig för att vila. Vi är precis vid det enda huset på sträckan och ägarna kommer ut med vatten till honom. Jag fyller på vattnet igen. Fransmannen ser OK ut men jag tror han skulle sprungit 82 km. Det gör han inte. Fortsätter nedåt. Blir passerad av kanske 8 personer. En tjej kommer dundrande förbi, fattar inte hur hon kan ha så mycket energi nu. Vad har hon gjort tidigare i loppet? Återigen ser jag på klockan. Byn är på 700 höjdmeter. Jag är på 1200 höjdmeter. Sen 1100 höjdmeter. Vaderna börjar krampa. Ger upp att försöka jogga på platta bitarna. Bara fortsätter gå. Kommer till just ovanför byn, 75 höjdmeter kvar. Här ska jag ner. Åt vänster ska de som har mer än hälften av loppet kvar. Skakar på huvudet och tänker att jag är vek. Just utanför byn ringer klockan 15:00. 9 timmar har gått. Tänker att Cathy gått i mål för 45 minuter sedan, hoppas att hon njuter av en kall Coka-Cola på en bar. Ser bakom mig att ingen är i närheten. Ett par gamla damer sitter och dricker öl utanför deras hus. En frågar om jag vill ha. Tror att jag svarar. Struntar att ens försöka springa i mål, bara går så fort jag kan genom byn och korsar linjen. Någon säger något, Cathy är där, dom tar mitt chipp och jag är jävligt irriterad av att behöva vara i solen. Mår illa. Går över torget utan att säga något, till första bästa riktiga skugga. Tar av mig ryggsäcken. Säger åt Cathy - "WATER!". Hon ger mig vatten. En minut senare är jag hur lycklig som helst. 9 timmar, 7 minuter och 8 sekunder.

Vi tar det lugnt. Finns mycket mat att välja på men jag är inte hungrig. Trycker i mig bananer och dricker. Galet varmt nu i byn, säkert 35 C. Det finns massage, vi ställer oss i kö och benen får sig en redig genomkörare. När massören masserar höger ben krampar vänster fot och när hon masserar vänster ben krampar höger fot. Jag vet vad som vänter, timmar av helvete innan vätske- och saltbalansen är återställd. Vi haltar tillbaka till campingen. Cathy är pigg, mycket piggare än mig. Hon berättar om slutet på hennes lopp och att hon kom i mål på 8 timmar och 43 minuter. Hon trodde att mina knän gett upp eller att jag fått värmeslag. Vi äter tomater med massor av salt, dricker vatten och trycker i oss en chipspåse. Några timmar senare, efter ett par krampkänningar, blir det pizza i grannbyn och sedan en lång natts välbehövlig sömn innan jag nu på morgonen vågade köra hem.

Ja. Självklart kommer jag att göra det igen.


Några refletioner:

  • Vinnaren var FYRA TIMMAR snabbare än mig. Herregud. Faktum är att vinnaren av ultra-loppet på 82 km inte ens behövde 2 timmar mer än mig för att springa det dubbla. Snacka om starka, starka människor. Cathy kom in som 62:a och jag som 73:e av 132. Otroligt bra! Här är resultatlistan för maraton och för extreme.
  • Det var jobbiga förhållanden och många som sprang långa loppet avbröt. I min klass kom 132 av 154 anmälda i mål, i 82 km-klassen kom 84 av 150 i mål.
  • Loppet var inte 42 km, 40 km är mer korrekt. Här är Cathys RunKeeper-track. Min Suunto visade 3200 höjdmeter akumulerat.

  • Det kostade 45 € att vara med. 45 € för allt detta är helt fantastiskt billigt. Alla kontroller, den väl utmärkta banan, race-fotograf, mat, kartor, ambulanser, fjällräddning, läkare, massage-team och så vidare. Härlig stämning med massor av trevligt folk. Att bara betala och sedan springa - det blir många till lopp i framtiden!

  • Det är en riktig lyx att ha en jämnbördig kompis när man gör ett sånt här lopp. Att kunna sporra, att kunna veta vad den andre är bra på, att kunna snacka lite. Ju längre lopp, desto viktigare.

  • Det är helt obegripligt att det finns så få såna här lopp i Sverige. Det är hur kul som helst, man får se så mycket vackert och det är ju faktiskt inte svårt att hålla på länge om man tar det lugnt. Ammarnäs - Tärnaby med några toppar på vägen vore ju fantastiskt!

  • Hur kan det vara så få tjejer med? Jättetråkigt att det av 300 i maraton och extreme bara är 25-30 tjejer. De som är med är ofta sjukt duktiga.

  • Jag klarar inte värme. Det är bara så. 4 år i Spanien och jag är fortfarande helt värdelös så fort det blir över 25 grader. Nästa gång jag springer långt ska det vara kallt.

  • Nästa gång? Känns kroppen bra så blir det ett till lopp kring 45 km i oktober. Sedan skidor under vintern och så vill jag så otroligt gärna springa Cavalls del Vent, 85 km och 6000 höjdmeter, i juni.

PS. Om du har hittat hit för att du är intresserad av löpning, kanske vill du läsa om mitt möte med Caballo Blanco?


Skicka en kommentar