måndag 29 oktober 2012

51 kilometer

Tired after 51 km and 1750 vertical

Såg av en slump på Facebook att UTBCN, Ultra Trail de Barcelona, hade öppnat för anmälan. Loppet går i läckra parken Garraf, som jag skrivit om, och som ligger nära både Barcelona och mitt hus. Efter bergsmaratonet vi sprang i september och efter massor av dagar i Pyrenéerna har det känns läge att börja konkretisera Ultra-tankarna. Kollade in de olika klasserna och tänkte att, ja, kanske ska prova 70 km-loppet? Exakt längd blir jag lite osäker på, GPS-spåret visare snarare 73 km.

Jag har vandrat och cyklat en del i Garraf och vet att det är stenigt och att stenarna är hala. Hela området är kalksten, har i princip ingen jordmån och är mycket, mycket torrt. Beskrivningen loppets hemsida säger teknisk terräng och mycket höjdmeter, kring 3000 positiva för 70 kilometers-loppet. Perfekt, bor ju idag i ett mycket stenigt och mycket kuperat området så jag borde känna mig som hemma. Men innan jag anmäler fick jag i fredags för mig att jag skulle provspringa en del av sträckan. Så jag laddade ner GPS-spåret, bestämde var jag skulle börja, funderade ut vilka byar jag passerade där jag kunde köpa något att äta, och satte i lördags förmiddag iväg. Det regnade och det var mycket riktigt jäkla stenigt. På det hela taget kändes det bra, det är stor skillnad med små backar på 200-300 höjdmeter jämfört med Pyrenéernas 1000-1500 höjdmeter. Fötterna blev trötta av den stökiga terrängen och det gick sakta att behöva navigera och fundera. Men framåt gick det och när jag började närma mig bortesta hörnet så kollade jag för första gången på GPS-en. 37 km. Min enda tanke var, jevlar, det här blir en lång dag. Ungefär då tog mina löparkrafter slut och i de låååånga uppförsbackarna jag hade tillbaka så blev det powerwalk mixat med lätt joggande i nedförsbackarna.

Vet inte riktigt hur det gick till men något kartförberedelsefel hade jag gjort. Till slut, 8 timmar och 1750 höjdmeter senare, var jag tillbaka till bilen. Grymt skön dag i mitt eget huvud, något matta ben och med en fantastisk solnedgång runt om mig var det grymt gott att öppna den Red Bull jag haft på kylning i bilen. Jajjemen, det här blir ett kul lopp att springa i april! Hänger du på?

RunKeeper-loggen från dagen.

söndag 21 oktober 2012

Volta la Maria - andra året


Denna bild och bilden på mig när jag går i mål (stirrandes på klockan) är stulna från Volta la Marias Facebook-sida.

I fjol så sprang (och filmade/bloggade om) det otroligt roliga bergsloppet Volta la Maria. Loppet går i den lilla byn Avià just vid foten av Pyrenéerna, är 16 km långt och har ungefär 650 höjdmeter. När nu grannen, Joan, börjat springa så bjöd jag honom på anmälningsavgiften och vips så var det dags för mitt livs 5:e löptävling.

Senaste dagarna har det regnat massor och väderprognosen sa regn och mer regn. Förvånade kom vi fram till byn med sol i ryggen men med mycket regntunga moln runt om oss. Vi fick våra nummerlappar, drack en kopp kaffe och värmde upp lite. PRECIS samtidigt som starten gick började det regna. Sen störtregna. Halkigt värre men mina splitternya Ascis fungerade fantastiskt och i varje lerig uppförsbacke passerade jag folk. Skönt med en plattare sko också, har blivit van att springa med barfotaskor.

Joan stack iväg direkt, jag hade berättat för honom hur jag satt fast i kön halva loppet ifjol. Så mycket vågade jag inte pressa, är van att hålla på längre än 1½ timme och nöjde mig med att hamna lite längre bak. Tror jag träffade perfekt, var inte många som passerade mig under loppet och inte många som jag klarade av att passera. Joan såg jag inte till förrän i målfollan... Stigen var verkligen lerig med några riktigt blöta korsningar av små bäckar. Det läckraste var att komma runt ett hörn och höra ett dån från ett vattenfall och 30 sekunder senare inse att stigen går bakom det! En kille framför mig hade stannat och bara stod och stirrade bakom vattenfallet. Mycket mäktigt.



Vid sista toppen hörde jag klockorna slå i byn, klockan var alltså 11 och jag hade varit ute 1½ timme. Fan, det var ju den sluttid jag siktat på. Och framför mig hade jag den nedförsbacke som jag stöp på ifjol, sedan tunneln, sedan in i byn och så raksträckan fram till mål. Nå, helt andra förutsättningar i år och nu gällde nedförsbacken. Släpte förbi en kille och så började vi tillsammans springa/glida/klättra/halka/studsa mellan träd nedför sluttningen. Han tog ett par ordentliga fall, ena gången landade han på ryggen och fortsatte glida. Jag höll mig stående, får tacka en norrländsk uppväxt med mycket snö och halka för det. Till slut kom vi ut på öppen mark och sen ner i den 1 meter höga tunneln som går under vägen. Den var lika låg i år som i fjol. 5 killar passar mig i slutet av nedförsbacken, jagar som sjutton men orkar inte i fatt utan kommer i mål på 1:40:57, 4 minuter snabbare än i fjol. Grannen var 3½ minut snabbare, mellan oss hade vi 18 löpare.

Free beer after the race!Sen ett jätteutbud med korv, omelett, godis, dricka, frukost etcetera. Och bredvid, en ölpump där det bara var att hälla upp starköl tills man blev less. Skön känsla med ett hundratal löpare med en starköl i handen klockan 11:30 söndag morgon. Bra känsla hela loppet, njöt verkligen av att springa lite snabbare och nedförsbacken som var så svår ifjol kändes lätt i år. Loppet kändes kort, springer gärna liknande men vill hellre ha längre, ungefär som Rialp-Maxticots. Stämningen var verkligen familjär i år igen och den barntävling dom kör samtidigt som stora tävlingen är verkligen kanon, så kul att se alla mini-kids race-klädda. Var också kul att se världsmästarinnan i bergslöpning, Núria Picas, va med och springa! Kul att hon är med på små lokala race.

Gissar att jag återkommer nästa år!

tisdag 9 oktober 2012

Bilder från bergsmaratonet



Photoset är ett par snubbar som fotar under bergslopp, cykeltävlingar och annat som händer häromkring. Sen får man som deltagare möjlighet att köpa alla bilder som är tagna av en själv. Så det gjorde både Cathy och jag. Tog mig friheten att sortera ut lite och ladda upp på Flickr så jag har det sparat, hoppas dom tycker det är OK. Så, några veckor senare så finns nu bilder från Rialp Matxicots-loppet. Ser att jag är helt vit av salt på en av bilderna. Herregud så varmt det var. Och kul!

söndag 7 oktober 2012

Möte med Killian Sr.

View from the dining room
Utsikten från hotellet i Montgrony.

I fredags kväll lämnade jag cykel-kunder uppe i Ripoll. Trött efter några veckor med massor med jobb så körde jag inte hem utan bara några mil vidare upp i bergen. Parkerade och somnade snabbt utanför hotel Montgrony. Att få vakna med den utsikten som Montgrony erbjuder... en förmån. Hotellet måste ligga på någon lista över hotell i världen med vackrast utsikt. Sedan kaffe inne på hotellet. Hade bokat in tre kunder där så jag våldgästade deras frukostbord och tvingade dom att avlägga rapport om hur deras semester gick. De var glada och lite förvånade att jag dök upp.


Castellar de N'Hug. Fotat med mobilkamera som inte alls gör byn rättvisa.

Gav mig sedan av västerut. Svag uppförsbacke och trött så första kilometern blev det mest att gå. Men när det planade ut så blev det bättre fart även om jag gärna undviker att springa i uppförsbackar när jag vet att jag har några timmar framför mig. Idén med dagen var att springa från Montgrony, där jag klättrat mycket, till grannbyn Castellar de N'Hug, känd som en av de vackraste i Katalanska Pyrenéerna. En kopp kaffe och en macka där, sedan rakt upp på bergen ovanför och så följa bergskammen tillbaka mot Montgrony och väl där springa rakt ner tillbaka till Montgrony och bilen.


Jag och herr Jornet

Efter att ha träffat på 100 svampplockare så kom jag över till Castellar de N'Hug efter en timme. Promenerade in i centrum av den lilla byn och gick in i en bar. Hajjar till och frågar en liten skäggig man - Är du Kilian Jornets pappa? Ah, javisst! Vem är du? Och kommer du och springer loppet i morgon?

I morgon, det vill säga i dag, så går sista tävlingen av fyra som Eduard Jornet ordnar genom Espai Kilian. De hade bott många år i den här lilla byn så han ville så gärna att fler skulle komma och springa här. Vi pladdrade på, jag berättade om min lilla resebyrå och idéen att få fler svenskar att komma hit och springa. Han berättade att han ville åka till Stockholm för att göra reklam för det stora lopp som han jobbar med, Ultrafons de Cerdanya. Tror det är riktigt kul lopp, kanske får det bli det i juni? Fast inte 214 km-loopen...

Berättade att jag ville upp ovanför byn och sedan följa berget tillbaka. Så vi vandrade iväg en bit så han kunde visa mig början av stigen som morgondagens lopp skulle följa och konstaterade sedan att jag borde ha 5 timmar tillbaka till Montgrony om jag skulle upp över alla berg. Eh, ja, det kändes ju lite långt. Han lämnade sin e-mail och bad mig skicka ett mail så kunde vi fundera hur vi skulle kunna ta svenskar ut i Pyrenéerna. Vi sa hej då och jag gav mig av uppåt. Efter en 30 minuter så följde jag Eduards råd och genade rakt upp och sprade mig en timme eller två. Kom upp på 1800 meters höjd och kunde börja söka mig österut igen. Vacker, vacker löpterräng! Tack vare höjden ganska svalt trots en varm dag.

Efter den vanliga navigeringen runt stora kossor, som jag fortfarande är rädd för, kom jag upp på första 2000-meterstoppen av fyra. Paus. Utsikt. Tystnad. Sedan nedförsbacke och uppförsbacke. Nästa topp. Och nästa. Och nästa. Och så 700 höjdmeters nedförsbacke nedför. Så fantastiskt kul! Och knäna gjorde inte ont! Nådde en fantastisk vacker stig som tog mig sista kilometern tillbaka till Montgrony. Kunde dra på ordentligt och skrämde en gammal svampplockande man. Kom tillbaka till bilen och stoppade höjdmätaren på 1250 höjdmeter. Jag tror det blev ungefär 4 timmars rörelse, 5 timmar totalt. Kilometer? Ingen aning.

Konstaterar återigen att jag nästan inte vet något som är roligare än att springa från dal-till-dal (eller by-till-by), dricka en kaffe och sedan fortsätta. Så coolt sätt att turista. Det här var en trevlig dag!