Volta la Maria - andra året


Denna bild och bilden på mig när jag går i mål (stirrandes på klockan) är stulna från Volta la Marias Facebook-sida.

I fjol så sprang (och filmade/bloggade om) det otroligt roliga bergsloppet Volta la Maria. Loppet går i den lilla byn Avià just vid foten av Pyrenéerna, är 16 km långt och har ungefär 650 höjdmeter. När nu grannen, Joan, börjat springa så bjöd jag honom på anmälningsavgiften och vips så var det dags för mitt livs 5:e löptävling.

Senaste dagarna har det regnat massor och väderprognosen sa regn och mer regn. Förvånade kom vi fram till byn med sol i ryggen men med mycket regntunga moln runt om oss. Vi fick våra nummerlappar, drack en kopp kaffe och värmde upp lite. PRECIS samtidigt som starten gick började det regna. Sen störtregna. Halkigt värre men mina splitternya Ascis fungerade fantastiskt och i varje lerig uppförsbacke passerade jag folk. Skönt med en plattare sko också, har blivit van att springa med barfotaskor.

Joan stack iväg direkt, jag hade berättat för honom hur jag satt fast i kön halva loppet ifjol. Så mycket vågade jag inte pressa, är van att hålla på längre än 1½ timme och nöjde mig med att hamna lite längre bak. Tror jag träffade perfekt, var inte många som passerade mig under loppet och inte många som jag klarade av att passera. Joan såg jag inte till förrän i målfollan... Stigen var verkligen lerig med några riktigt blöta korsningar av små bäckar. Det läckraste var att komma runt ett hörn och höra ett dån från ett vattenfall och 30 sekunder senare inse att stigen går bakom det! En kille framför mig hade stannat och bara stod och stirrade bakom vattenfallet. Mycket mäktigt.



Vid sista toppen hörde jag klockorna slå i byn, klockan var alltså 11 och jag hade varit ute 1½ timme. Fan, det var ju den sluttid jag siktat på. Och framför mig hade jag den nedförsbacke som jag stöp på ifjol, sedan tunneln, sedan in i byn och så raksträckan fram till mål. Nå, helt andra förutsättningar i år och nu gällde nedförsbacken. Släpte förbi en kille och så började vi tillsammans springa/glida/klättra/halka/studsa mellan träd nedför sluttningen. Han tog ett par ordentliga fall, ena gången landade han på ryggen och fortsatte glida. Jag höll mig stående, får tacka en norrländsk uppväxt med mycket snö och halka för det. Till slut kom vi ut på öppen mark och sen ner i den 1 meter höga tunneln som går under vägen. Den var lika låg i år som i fjol. 5 killar passar mig i slutet av nedförsbacken, jagar som sjutton men orkar inte i fatt utan kommer i mål på 1:40:57, 4 minuter snabbare än i fjol. Grannen var 3½ minut snabbare, mellan oss hade vi 18 löpare.

Free beer after the race!Sen ett jätteutbud med korv, omelett, godis, dricka, frukost etcetera. Och bredvid, en ölpump där det bara var att hälla upp starköl tills man blev less. Skön känsla med ett hundratal löpare med en starköl i handen klockan 11:30 söndag morgon. Bra känsla hela loppet, njöt verkligen av att springa lite snabbare och nedförsbacken som var så svår ifjol kändes lätt i år. Loppet kändes kort, springer gärna liknande men vill hellre ha längre, ungefär som Rialp-Maxticots. Stämningen var verkligen familjär i år igen och den barntävling dom kör samtidigt som stora tävlingen är verkligen kanon, så kul att se alla mini-kids race-klädda. Var också kul att se världsmästarinnan i bergslöpning, Núria Picas, va med och springa! Kul att hon är med på små lokala race.

Gissar att jag återkommer nästa år!
0