For 30 timmar sedan steg jag upp, packade min ryggsack och klev pa forsta bussen. En kort paus i Hermosillo for att hamta upp de nya glasogonen och lite grejer jag glomt pa hotellet och sedan pa bussen till Phoenix, Arizona. En sak ar saker, Mexicanerna kan sitt bussakande. De flesta bussar har varit splitternya Volvo eller Scania med skona saten. Det har var just en ny Volvo och som resesallskap fick jag en trevlig 21-arig Mexikanska som var ganska pratsam. Sa mina sista timmar i Mexico avslutades i spanskatalandets tecken och ta mig fan men jag tror faktiskt att jag ar battre pa spanska nu an nar jag pluggade i Guatemala. Till mycket tror jag det beror pa att jag ar battre pa andra sprak nu, bade engelska, franska och kanske aven svenska.
Nar jag sa satt i den superbekvama bussen hann jag tanka att det har blir ju hur lugnt som helst med nattbussen till Albuquerque. Sen borjade det strula lite. For det forsta som kom jag till fel busstation och fick ta en taxi over halva stan. Mer spanskasnack med taxichaffissen och det ar billigt med taxi har sa det var ingen fara. Sen in pa Greyhoundstationen och den vanliga, harliga klassforrakts-kanslan. White trash, nagon? Kopte biljett for bussen klockan 00:01. Som tyvarr var forsenad 85 minuter. Sa jag laste in ryggan och gick en lang promenad, kom tillbaka 23:45. Klockan 00:00 ropar dom att det ar dags for oss att stiga pa bussen! Ja, garna for mig, men jag hade blivit latt irriterad om jag missat bussen efter att ha fatt hora att den var 85 minuter forsenad.
Greyhound-bussen var av modell lokalbuss och oerhort trang och oskon. Halften av bussens passasgerare hade ett BMI kring 35 och en kvinna var nog uppe pa ett BMI pa narmare 60. Relativt overviktig alltsa. Det ar ju ett visst problem nar det ar meningen att tva personer ska sitta brevid varandra nar ena personens arsle ar kring metern brett. Jag ar ju som tur en riktig liten lattviktare i bussakandets USA och kunde latt slinka in i ett horn av bussen. Alltsa, forrutom det uppenbara javulskapet med en trang nattbuss, sa ar helhetsupplevelsen helt unik! Det ar sa undebart att fa alla fordommar bekraftade! Basta sattet att smalta in ar att satta pa sig sina storsta byxor, en huvtroja och en keps och sen aldrig se nagon i ansiktet. Jag ar typ lite radd hela tiden i narheten av dessa manniskor, jag har som ingen aning var jag har dom. Jag kan inte prata deras sprak. Jag fattar inte sammanhanget helt enkelt. Men, som sagt, en riktigt riktig upplevelse. Jag ska se alla avsnitt av Trailerpark Boys nar jag kommer hem, sen kanske det kanns battre.
Hur som. Val framme i Albuquerque satt jag och vantade pa Mike en timme. Sen kollade jag min mail (prisad vare min Nokia N80, det finns massor av oppna WiFi-nat har). Tyvarr var han i labbet idag och kunde hamta forst efter jobbet. Sa aterigen laste jag in min vaska och promenerade ner pa stan. Som i de flesta amerikanska stader finns knappt nagon stadskarna alls eftersom alla affarer numera bor utanfor stan. Sa staden ar aptrist men jag har fatt mig en OK espresso och fixat ett bibliotekskort sa nu sitter jag har bland alla andra uteliggarna. Uteliggare finns det for ovrigt gott om, pa tva timmar har fler personer tiggt pengar an pa 5 veckor i Mexico.
Nu vill jag aka hem till Mike och sova. Och imorgon blir det 9 timmar buss till Denver. Sen kanns det nastan som att jag ar hemma i Sverige.
Nar jag sa satt i den superbekvama bussen hann jag tanka att det har blir ju hur lugnt som helst med nattbussen till Albuquerque. Sen borjade det strula lite. For det forsta som kom jag till fel busstation och fick ta en taxi over halva stan. Mer spanskasnack med taxichaffissen och det ar billigt med taxi har sa det var ingen fara. Sen in pa Greyhoundstationen och den vanliga, harliga klassforrakts-kanslan. White trash, nagon? Kopte biljett for bussen klockan 00:01. Som tyvarr var forsenad 85 minuter. Sa jag laste in ryggan och gick en lang promenad, kom tillbaka 23:45. Klockan 00:00 ropar dom att det ar dags for oss att stiga pa bussen! Ja, garna for mig, men jag hade blivit latt irriterad om jag missat bussen efter att ha fatt hora att den var 85 minuter forsenad.
Greyhound-bussen var av modell lokalbuss och oerhort trang och oskon. Halften av bussens passasgerare hade ett BMI kring 35 och en kvinna var nog uppe pa ett BMI pa narmare 60. Relativt overviktig alltsa. Det ar ju ett visst problem nar det ar meningen att tva personer ska sitta brevid varandra nar ena personens arsle ar kring metern brett. Jag ar ju som tur en riktig liten lattviktare i bussakandets USA och kunde latt slinka in i ett horn av bussen. Alltsa, forrutom det uppenbara javulskapet med en trang nattbuss, sa ar helhetsupplevelsen helt unik! Det ar sa undebart att fa alla fordommar bekraftade! Basta sattet att smalta in ar att satta pa sig sina storsta byxor, en huvtroja och en keps och sen aldrig se nagon i ansiktet. Jag ar typ lite radd hela tiden i narheten av dessa manniskor, jag har som ingen aning var jag har dom. Jag kan inte prata deras sprak. Jag fattar inte sammanhanget helt enkelt. Men, som sagt, en riktigt riktig upplevelse. Jag ska se alla avsnitt av Trailerpark Boys nar jag kommer hem, sen kanske det kanns battre.
Hur som. Val framme i Albuquerque satt jag och vantade pa Mike en timme. Sen kollade jag min mail (prisad vare min Nokia N80, det finns massor av oppna WiFi-nat har). Tyvarr var han i labbet idag och kunde hamta forst efter jobbet. Sa aterigen laste jag in min vaska och promenerade ner pa stan. Som i de flesta amerikanska stader finns knappt nagon stadskarna alls eftersom alla affarer numera bor utanfor stan. Sa staden ar aptrist men jag har fatt mig en OK espresso och fixat ett bibliotekskort sa nu sitter jag har bland alla andra uteliggarna. Uteliggare finns det for ovrigt gott om, pa tva timmar har fler personer tiggt pengar an pa 5 veckor i Mexico.
Nu vill jag aka hem till Mike och sova. Och imorgon blir det 9 timmar buss till Denver. Sen kanns det nastan som att jag ar hemma i Sverige.
Comments