I lördags blev det 9 timmar runt Teide. 8 timmar och 46 minuter i rörelse. 14 minuter behövdes sedan tydligen för annat – fylla på vatten, dricka Coca-Cola och kissa. Vuelta de Teide, 175 km, 4400 höjdmeter. Stängda vägar. Totalt 800 cyklister, 380 som startade den långa turen och 420 som startade den korta (90 km, 2000 höjdmeter). En jäkla underbar resa - både fysisk och mentalt.
Men vi kan ta det från början. För ett par månader sedan kom en inbjudan från Turisme de Tenerife till ett gäng av oss som jobbar med cykling. ”Kom och cykla med oss och se hur fint det är här!”. Blev ett snabbt svar på den uppmaningen. Några veckor sedare kommer programmet och en försynt fråga – ”Och vilken distans väljer du på Vuelta de Teide”? Gick nog lite snabbt när jag läste igenom inbjudan, hade helt missat att det i programmet ingick en start i UCI-loppet Vuelta de Teide… Men vad fan, har man klivit på vagnen är det väl bara att åka med tills man blir avkastad. Så jag skrev tillbaka att jag kör den långa och snälla vänliga fixa en XXL-cykel så jag kan ha sadeln på 900 mm höjd över BB.
Ytterligare några veckor går och det närmar sig resan. ”Här är det slutgiltiga programmet och vi inkluderar också GPX-filerna för turerna vi gör dagarna innan. ”
Onsdag – 1240 höjdmeter
Torsdag – 1260 höjdmeter
Fredag - lugn dag inför loppet, 900 höjdmeter…
Lördag – 4450 höjdmeter
= ~8000 höjdmeter på 4 dagar
Jaha. Sen däremellan skulle det ses på hotell, käkas bjudmiddagar, åka på valsafari och vara social. Optimal uppladdning? Inte riktigt. Men så hade jag ju klivit upp på den berömda vagnen som nu var satt i rörelse. Istället blev det en lugn vecka innan avresa med 6 nätter då jag körde upp med husbilen och sov på 2000 meters höjd här ovanför Berga i Pyrenéerna där jag bor. Några extra röda blodceller kanske skulle kunna hinna bildas. Gjorde ett test några dagar innan avresa och kunde hålla 340 watt utan problem i 20 minuter utan att det kändes nära någon gräns så någon sorts form fanns.
Väl på plats på Teneriffa fick jag en fin Cerveló, i rätt storlek!, som skulle bli min vän kommande dagar. Vi blev sedan guidade till tre riktigt fina cykeldagar.
Onsdag – varma och torra sydkusten. 34 C som max men fantastisk väg och fin asfalt.
Torsdag korsade vi otroliga Anaga-halvön i norr. Älskar det bördiga brukslandskapet med sina vinodlingar på lägre höjd och den magiska molnskogen uppe vid toppen. Körningen ner från Pico de Ingles till Santa Cruz är 22 av de vackraste kilometerna jag kört utför.
Fredag blev en specialare ut till den sydvästra punkten på ön med besök på bananodling på vägen. Sista milen ut är helt otrolig med de mäktiga klipporna och havet 200 meter nedanför.
Sen var det bara att sätta igång att äta som en jävla galning då. Jag har inte mycket talang för cykling men kolhydratladda, det kan jag. Mat juice mat juice dougnut juice mat glass. Sen några timmars matkoma/sömn och så ringde klockan. 04:45. Kaffe juice mat kaffe toa och så rullade vi ut ur hotellet klockan 06.00. Framme tidigt vid start, skönt. Folk börjar ställa upp sig och jag förstår inte riktigt varför vi inte också gör det. Sen öppnas en VIP-dörr och helt plötsligt står vi 50 meter innan eliten. Jaha. Tydligen ska vi få 20 sekunder på oss att få fart på fläsket innan dom släpper iväg resten av fältet. TUUUT och så bär det iväg. Tog nog ungefär 25 sekunder så var de snabbaste förbi oss. Slår mig direkt ihop med en nyvunnen kompis, en journalist från Holland som med lite över 2 meter och 104 km får mig att känna mig liten. Vi tar det lugnt ut ur Puerto de la Cruz, cyklar bredvid varandra och pratar. Hör folk bakom oss och vänder mig om. 20 personer som glatt sökt skydd bredvid startfältets tyngsta duo.
Första uppförsbacken är 600 höjdmeter och sedan blir det en lång härlig utförskörning där jag passerar många. Uppför igen 400 höjdmeter och sen en svårare körning utför. Enda gången jag körde på under hela loppet var just innan toppen så jag skulle komma förbi en klunga och få fri fart nedför. Nere vid havet ser vi konsekvensen av loppet – lång, lång bilö med folk som missat att vägarna spärrats av för oss under några timmar. Redan här är det tydligt vilket enormt arbete organisatörerna gjort – hundratals frivilliga, hela loopen helt utan trafik eller utan trafik i vårt körfält. Poliser och ambulanser och mekaniker runt hela berget. Dryck och mat eftersom. Vilken lyx!
Passerar en by med en kilometer pavé, herregud vad jobbigt. Här, efter 5 mil, 2h 30 min och lite över 1000 höjdmeter, börjar det på riktigt. Dags att sätta sig till ro och komma in i lunken. 800 höjdmeter och så ner i Masca-dalen, plötsligt i stark vind. Fram till byn, en vänstersväng och sedan en imponerande syn upp på loppets brantaste stigning. 4 km, 11% i snitt och över 20% i omgångar. Lägg lite vind till det och det var inte konstigt att ett gäng cyklister gick upp sista biten.
Matkontroll, lite uppförsbacke, lång nedförsbacke söderut och så svänger vi vänster och GPSen piper “Climb!”. Återstående höjd att klättra: 1760 höjdmeter. Men den här delen är skönt motlut, 4-5% större delen av tiden och vi passerar många. Erwin, min polare för dagen, säger när vi närmar oss toppen: “Ja, då har vi cyklat 7 timmar. Det är ju inte illa.” Till sluuuut når vi så 2000 meter över havet och det planar ut för 8 kilometer platt och nedförsbacke. Vilken pepp! Äntligen får vi nytta av vår storlek och trampar på och passerar ytterligare cyklister. Förbi Parador-hotelet och så börjar sista kilometerna stigning. Här går det segt på över 2200 meter. Återigen är det många som går eller cyklar mycket långsamt. Här är enda kilometern som känns riktigt seg och solen och nästan 8 timmar i sadeln känns, enda tillfället då jag inte kunde äta. Men jag vet att så fort vi börjar köra neråt och kommer ner i höjd så kommer allt att kännas bra igen.
Vi passerar helt utan fanfar högsta punkten, inga flaggor, inga hejarop, bara ÄNTLIGEN nedförsbacke. 4400 höjdmeter klättrade på 125 km. Fortare och fortare går det. Erwin är ett monster utför och trots att vi varit igång så lång tid känns det tryggt att följa hans rygg och svepa ner i 50-75 km/timmen. Det blir kallare och kallare ner genom skogen men vi vet att det vid byn Oratava är sista tidskontrollen och därefter är det neutral sträcka utan tidtagning ner till starten i Puerto de la Cruz. MYCKET bra val för säkerheten, alldeles för mycket folk och bilar och korsningar för att tävla oss ner genom byarna. Så fastän vi blir kalla så rullar vi på. Och så kör vi förbi sista tidskontrollen och kommer ut ur den vackra tallskogen. En timme tar nedförskörningen totalt och vi rullar in imål nästan på sekunden 9 timmar efter starten. Vilken upplevelse, vilken underbar dag i ett fantastiskt landskap. Det här kommer vi aldrig att glömma.
Måste verkligen tacka Tenerife Bike Training och Bike Point Tenerife för guidning, support och superfina cyklar. Om någon vill cykla loppet nästa år rekommenderar jag verkligen att ni kontaktar Tenerife Bike Training – de kommer köra ett veckolångt program med all service innan, under och efter loppet. Vilka proffs!
Comments