lördag 1 december 2012

Löpning på La Palma

Trail running La Palma

I princip hela november månad jobbade jag och min kollega Åsa på Kanarieöarna med vandring, grupper vi guidar för våra vänner på Prima Travel. Mellan våra grupper på Gran Canaria och Teneriffa så åkte vi till La Palma för att scouta inför två grupper vi har där till våren.

Första eftermiddagen på ön var Åsa förkyld så jag stack själv upp sent på eftermiddagen till kratern (2000 meter över havet, 7 grader, regn, grått och hård vind). Tog mig fram till kratern där det spricker upp, ser ner på några fantastiska klippformationer. Sedan stänger molnen igen totalt och jag springer söderut. Kallt som sjutton men fantastiska stigar, riktigt luftigt och vacker skog blandat med klippor. Ser inte mycket men så spricker det upp lite då och då några minuter. Kommer fram till ett refugio där jag tar en paus innan jag vänder tillbaka. Åter uppe på lite högre höjd slår solen igenom mer och mer och till slut, till slut så ser jag hela kratern på vänster sida och långt borta till höger ser jag Teide (på Teneriffa, där jag stod 2 dagar tidigare). Blir helt... hmm... nollställd. Springer/vandrar vidare upp på Pico de la Nieve och knäpper den här bilden. Springer ner till bilen när solen går ner. Kör hem till hotellet.

La Palma, en vandrings- och löparö att drömma om. Snart är jag tillbaka. Hela GR-131 ska jag springa, det är helt säkert. Och om jag 2014 känner mig stark så skulle Transvulcania vara en fantastisk upplevelse!

måndag 29 oktober 2012

51 kilometer

Tired after 51 km and 1750 vertical

Såg av en slump på Facebook att UTBCN, Ultra Trail de Barcelona, hade öppnat för anmälan. Loppet går i läckra parken Garraf, som jag skrivit om, och som ligger nära både Barcelona och mitt hus. Efter bergsmaratonet vi sprang i september och efter massor av dagar i Pyrenéerna har det känns läge att börja konkretisera Ultra-tankarna. Kollade in de olika klasserna och tänkte att, ja, kanske ska prova 70 km-loppet? Exakt längd blir jag lite osäker på, GPS-spåret visare snarare 73 km.

Jag har vandrat och cyklat en del i Garraf och vet att det är stenigt och att stenarna är hala. Hela området är kalksten, har i princip ingen jordmån och är mycket, mycket torrt. Beskrivningen loppets hemsida säger teknisk terräng och mycket höjdmeter, kring 3000 positiva för 70 kilometers-loppet. Perfekt, bor ju idag i ett mycket stenigt och mycket kuperat området så jag borde känna mig som hemma. Men innan jag anmäler fick jag i fredags för mig att jag skulle provspringa en del av sträckan. Så jag laddade ner GPS-spåret, bestämde var jag skulle börja, funderade ut vilka byar jag passerade där jag kunde köpa något att äta, och satte i lördags förmiddag iväg. Det regnade och det var mycket riktigt jäkla stenigt. På det hela taget kändes det bra, det är stor skillnad med små backar på 200-300 höjdmeter jämfört med Pyrenéernas 1000-1500 höjdmeter. Fötterna blev trötta av den stökiga terrängen och det gick sakta att behöva navigera och fundera. Men framåt gick det och när jag började närma mig bortesta hörnet så kollade jag för första gången på GPS-en. 37 km. Min enda tanke var, jevlar, det här blir en lång dag. Ungefär då tog mina löparkrafter slut och i de låååånga uppförsbackarna jag hade tillbaka så blev det powerwalk mixat med lätt joggande i nedförsbackarna.

Vet inte riktigt hur det gick till men något kartförberedelsefel hade jag gjort. Till slut, 8 timmar och 1750 höjdmeter senare, var jag tillbaka till bilen. Grymt skön dag i mitt eget huvud, något matta ben och med en fantastisk solnedgång runt om mig var det grymt gott att öppna den Red Bull jag haft på kylning i bilen. Jajjemen, det här blir ett kul lopp att springa i april! Hänger du på?

RunKeeper-loggen från dagen.

söndag 21 oktober 2012

Volta la Maria - andra året


Denna bild och bilden på mig när jag går i mål (stirrandes på klockan) är stulna från Volta la Marias Facebook-sida.

I fjol så sprang (och filmade/bloggade om) det otroligt roliga bergsloppet Volta la Maria. Loppet går i den lilla byn Avià just vid foten av Pyrenéerna, är 16 km långt och har ungefär 650 höjdmeter. När nu grannen, Joan, börjat springa så bjöd jag honom på anmälningsavgiften och vips så var det dags för mitt livs 5:e löptävling.

Senaste dagarna har det regnat massor och väderprognosen sa regn och mer regn. Förvånade kom vi fram till byn med sol i ryggen men med mycket regntunga moln runt om oss. Vi fick våra nummerlappar, drack en kopp kaffe och värmde upp lite. PRECIS samtidigt som starten gick började det regna. Sen störtregna. Halkigt värre men mina splitternya Ascis fungerade fantastiskt och i varje lerig uppförsbacke passerade jag folk. Skönt med en plattare sko också, har blivit van att springa med barfotaskor.

Joan stack iväg direkt, jag hade berättat för honom hur jag satt fast i kön halva loppet ifjol. Så mycket vågade jag inte pressa, är van att hålla på längre än 1½ timme och nöjde mig med att hamna lite längre bak. Tror jag träffade perfekt, var inte många som passerade mig under loppet och inte många som jag klarade av att passera. Joan såg jag inte till förrän i målfollan... Stigen var verkligen lerig med några riktigt blöta korsningar av små bäckar. Det läckraste var att komma runt ett hörn och höra ett dån från ett vattenfall och 30 sekunder senare inse att stigen går bakom det! En kille framför mig hade stannat och bara stod och stirrade bakom vattenfallet. Mycket mäktigt.



Vid sista toppen hörde jag klockorna slå i byn, klockan var alltså 11 och jag hade varit ute 1½ timme. Fan, det var ju den sluttid jag siktat på. Och framför mig hade jag den nedförsbacke som jag stöp på ifjol, sedan tunneln, sedan in i byn och så raksträckan fram till mål. Nå, helt andra förutsättningar i år och nu gällde nedförsbacken. Släpte förbi en kille och så började vi tillsammans springa/glida/klättra/halka/studsa mellan träd nedför sluttningen. Han tog ett par ordentliga fall, ena gången landade han på ryggen och fortsatte glida. Jag höll mig stående, får tacka en norrländsk uppväxt med mycket snö och halka för det. Till slut kom vi ut på öppen mark och sen ner i den 1 meter höga tunneln som går under vägen. Den var lika låg i år som i fjol. 5 killar passar mig i slutet av nedförsbacken, jagar som sjutton men orkar inte i fatt utan kommer i mål på 1:40:57, 4 minuter snabbare än i fjol. Grannen var 3½ minut snabbare, mellan oss hade vi 18 löpare.

Free beer after the race!Sen ett jätteutbud med korv, omelett, godis, dricka, frukost etcetera. Och bredvid, en ölpump där det bara var att hälla upp starköl tills man blev less. Skön känsla med ett hundratal löpare med en starköl i handen klockan 11:30 söndag morgon. Bra känsla hela loppet, njöt verkligen av att springa lite snabbare och nedförsbacken som var så svår ifjol kändes lätt i år. Loppet kändes kort, springer gärna liknande men vill hellre ha längre, ungefär som Rialp-Maxticots. Stämningen var verkligen familjär i år igen och den barntävling dom kör samtidigt som stora tävlingen är verkligen kanon, så kul att se alla mini-kids race-klädda. Var också kul att se världsmästarinnan i bergslöpning, Núria Picas, va med och springa! Kul att hon är med på små lokala race.

Gissar att jag återkommer nästa år!

tisdag 9 oktober 2012

Bilder från bergsmaratonet



Photoset är ett par snubbar som fotar under bergslopp, cykeltävlingar och annat som händer häromkring. Sen får man som deltagare möjlighet att köpa alla bilder som är tagna av en själv. Så det gjorde både Cathy och jag. Tog mig friheten att sortera ut lite och ladda upp på Flickr så jag har det sparat, hoppas dom tycker det är OK. Så, några veckor senare så finns nu bilder från Rialp Matxicots-loppet. Ser att jag är helt vit av salt på en av bilderna. Herregud så varmt det var. Och kul!

söndag 7 oktober 2012

Möte med Killian Sr.

View from the dining room
Utsikten från hotellet i Montgrony.

I fredags kväll lämnade jag cykel-kunder uppe i Ripoll. Trött efter några veckor med massor med jobb så körde jag inte hem utan bara några mil vidare upp i bergen. Parkerade och somnade snabbt utanför hotel Montgrony. Att få vakna med den utsikten som Montgrony erbjuder... en förmån. Hotellet måste ligga på någon lista över hotell i världen med vackrast utsikt. Sedan kaffe inne på hotellet. Hade bokat in tre kunder där så jag våldgästade deras frukostbord och tvingade dom att avlägga rapport om hur deras semester gick. De var glada och lite förvånade att jag dök upp.


Castellar de N'Hug. Fotat med mobilkamera som inte alls gör byn rättvisa.

Gav mig sedan av västerut. Svag uppförsbacke och trött så första kilometern blev det mest att gå. Men när det planade ut så blev det bättre fart även om jag gärna undviker att springa i uppförsbackar när jag vet att jag har några timmar framför mig. Idén med dagen var att springa från Montgrony, där jag klättrat mycket, till grannbyn Castellar de N'Hug, känd som en av de vackraste i Katalanska Pyrenéerna. En kopp kaffe och en macka där, sedan rakt upp på bergen ovanför och så följa bergskammen tillbaka mot Montgrony och väl där springa rakt ner tillbaka till Montgrony och bilen.


Jag och herr Jornet

Efter att ha träffat på 100 svampplockare så kom jag över till Castellar de N'Hug efter en timme. Promenerade in i centrum av den lilla byn och gick in i en bar. Hajjar till och frågar en liten skäggig man - Är du Kilian Jornets pappa? Ah, javisst! Vem är du? Och kommer du och springer loppet i morgon?

I morgon, det vill säga i dag, så går sista tävlingen av fyra som Eduard Jornet ordnar genom Espai Kilian. De hade bott många år i den här lilla byn så han ville så gärna att fler skulle komma och springa här. Vi pladdrade på, jag berättade om min lilla resebyrå och idéen att få fler svenskar att komma hit och springa. Han berättade att han ville åka till Stockholm för att göra reklam för det stora lopp som han jobbar med, Ultrafons de Cerdanya. Tror det är riktigt kul lopp, kanske får det bli det i juni? Fast inte 214 km-loopen...

Berättade att jag ville upp ovanför byn och sedan följa berget tillbaka. Så vi vandrade iväg en bit så han kunde visa mig början av stigen som morgondagens lopp skulle följa och konstaterade sedan att jag borde ha 5 timmar tillbaka till Montgrony om jag skulle upp över alla berg. Eh, ja, det kändes ju lite långt. Han lämnade sin e-mail och bad mig skicka ett mail så kunde vi fundera hur vi skulle kunna ta svenskar ut i Pyrenéerna. Vi sa hej då och jag gav mig av uppåt. Efter en 30 minuter så följde jag Eduards råd och genade rakt upp och sprade mig en timme eller två. Kom upp på 1800 meters höjd och kunde börja söka mig österut igen. Vacker, vacker löpterräng! Tack vare höjden ganska svalt trots en varm dag.

Efter den vanliga navigeringen runt stora kossor, som jag fortfarande är rädd för, kom jag upp på första 2000-meterstoppen av fyra. Paus. Utsikt. Tystnad. Sedan nedförsbacke och uppförsbacke. Nästa topp. Och nästa. Och nästa. Och så 700 höjdmeters nedförsbacke nedför. Så fantastiskt kul! Och knäna gjorde inte ont! Nådde en fantastisk vacker stig som tog mig sista kilometern tillbaka till Montgrony. Kunde dra på ordentligt och skrämde en gammal svampplockande man. Kom tillbaka till bilen och stoppade höjdmätaren på 1250 höjdmeter. Jag tror det blev ungefär 4 timmars rörelse, 5 timmar totalt. Kilometer? Ingen aning.

Konstaterar återigen att jag nästan inte vet något som är roligare än att springa från dal-till-dal (eller by-till-by), dricka en kaffe och sedan fortsätta. Så coolt sätt att turista. Det här var en trevlig dag!

söndag 16 september 2012

Bergsmaraton i Pyrenéerna


Redo för start! Observera att jag tejpat fast en liten ficklampa på skärmen, det räckte för 1 timme i mörker. Foto: Cathy O'Dowd

Efter en sommar med väldigt många mil och gissningsvis kring 50000 höjdmeter i benen, de flesta mer gåendes än springandes, började knäna kännas stabilare och lårmusklerna starkare. Tanken på att springa ett lopp, det första sedan november 2011 då jag sprang Montserrat Nord, började ta form. Då september är riktig högsäsong för min resebyrå Active Spain så hade jag tänkt vänta till oktober. Men så mailade min kompis Cathy att hon hittat ett maraton, Rialp Matxicots, hon ville springa. Kollade datumet, en helg utan kunder!, och jag anmälde mig. 42 km, 3400 vertikala höjdmeter. Från 700 meter upp till 2883 meter över havet på berget Montsent de Pallars. Tillräckligt för att ge en UTMB-poäng!

Kilometerantalet är i princip ointressant. Eller, ja, i detta fall inte. Jag hade helt klart trivts bättre med en längre sträcka för att få ihop så mycket höjdmeter. Svenska Axa Fjällmaraton tror jag är 1800 höjdmeter. Högsta punkten på Lidingöloppet är 40 meter över havet. Jag antar att man kan springa större delen av Axa Fjällmaraton. Rialp Matxicots är omöjligt för någon som inte är Kilian att springa mer än tre fjärdedelar. Nå, mer om det strax.

Fredag klockan sex på kvällen mötte jag upp med Cathy som kom inkörandes från Andorra. Vi hämtade, efter relativt lite kaos, ut våra nummerlappar, fick en liten påse med prylar och kunde lite senare på kvällen få en bra men lite små-kaotisk briefing av loppet i den lilla byn Rialps kommunhus. Sedan var det bara pallra sig iväg till den gratis-camping dom ordnat åt oss, äta en redigt fet sallad (kör det amerikanska icke-kolhydrat-innan-långlopp-upplägget) och så i säng. Klockan 04:50 rang alarmet och en kopp kaffe och en fet yoghurt senare traskade vi bort till startområdet. Fram kom vi just som de släppte iväg de som skulle köra Extreme-loppet, 82 km med 7000 vertikala höjdmeter. Det är varmt, allt för varmt. De senaste dagarnas kyla är som borta och såhär mitt i natten har vi säkert 20 grader. Dagen innan var det 7-8 grader. Ett mycket dåligt tecken.

Så klockan 06:00 gick starten och 150 glada begav sig sakta uppåt i mörkret. Väldigt snabbt splittrades fältet och efter ett par minuter klämmer Cathy ut sig: "I really like this race, so many people are walking!". Bara att hålla med. Efter en 15-20 minuter är vi ensamma på stigen och i den första nedförsbacken så sticker även Cathy. Jag sätter på mp3-spelaren och mina öron fylls av Timbuktus beat. Total lycka. En kvart senare är jag ikapp Cathy och vi börjar tillsammans passera många deltagare. För mig är det helt obegripligt att de inte använder stavar, en hel del av dom har stavar på ryggsäcken men tar inte fram dom. När solen går upp klockan 08:00 har vi tagit oss upp till trädgränsen vid 1800 meters höjd. Det är vackert, stora böljande gröna ytor. Vi följer kostigar upp, fyller vatten vid passet och beger oss sedan mot toppen. När jag ser hur brant stigning det blir så inster jag att Cathy, som är mycket starkare på nedförslöporna än jag, kommer bli mycket svårslagen idag. Klockan är 09:00 och vi har hållt på 3 timmar.


Foto från de officiella lopp-fotograferna. Jag har köpt alla foton som jag är med på, förhoppningsvis så får jag dom under veckan. Foto: Photoset.es

Vi passerar fler och fler ju brantare det blir. Cathy som kommit tillbaka från 8000 meters höjd, dit hon nått utan syrgas, är ikapp mig igen. Jag förbannar mig att jag inte haft tid att köra upp och sova på 2000 meters höjd senaste veckorna. Men det går bra, det här är vi bra på. Ingen är i närheten av att passera oss. Mest imponerad blir vi av en snubbe kring 45 år som har en så jäkla stor kagge, gissar att han väger 105-110 kg. Tror dessutom han kör ultra-loppet. Det brantar på ytterliggare lite och vi får använda händerna och klättra en bit, tänker att det här är en fin ränna att köra i puder, 40 grader ungefär. Så planar det ut och vi tar sista biten till toppen. 3 timmar och 53 minuter och vi har gjort ungefär 2500 positiva höjdmeter. Helt enligt plan. Går på platten och tittar in över över nationalparken Aiguestortes där jag 1½ månad tidigare hade två långa dagarCarros de Foc. Otroligt vacker utsikt.


På 2200 meters höjd, 700 höjdmeter till toppen. Jag är närmast kameran. Foto: Cathy O'Dowd

Första nedförsbacken och Cathy försvinner framför mig. Kanske 200 höjdmeter neråt och hon springer förbi 8 andra löpare. Själv vrickar jag foten lätt men fortsätter, har vrickat den foten för många gånger tidigare i livet. Det går över snabbt. Hinner i kapp Cathy på nästa topp, 2861 meter över havet, det är svalt i luften och kroppen funkar bra. Då ser jag första riktiga nedförsbacken. Eller. Fel. Jag ser första 500 vertikala metrarna. Sen planar det ut lite för att sen branta på igen. Långt, långt där nere är dalen där vi började. Hänger med hyfsat neråt men riskerar ingenting. Det är småsten och stenarna rullar. Passerar ett par personer men blir i nästa, än brantare, nedförsbacke passerad av säkert 5 stycken. Det är mycket brant och gräs. Ingen stig, bara brant brant av gräs. Vågar inte alls släppa på, bara tar det lugnt, spänner magmusklerna, använder stavarna ibland och sparar energi. Tänker att jag måste ha kraft att springa senare, när det blir platt.

Det blir aldrig platt. Aldrig. Platt.

Vi kommer ner till nästa tidskontrol och den stora kontroll- och matstation. På fyra andra ställen serveras vatten, cola, nötter, choklad och frukt. Här finns även korv, mackor, ost, russin och starköl. Jajjemen, 7,4%-ig starköl. Vi är inte i Sverige. Träffar en kompis från klätterhallen där jag tränat. Cathy sticker iväg igen. Jag 2 minuter senare. Två tre kilometer sakta uppför efter en grusväg. Vi kommer upp till ett pass och skickas sedan rakt ut för ytterliggare en brant grässluttning. Kommer inte ihåg så mycket härifrån, bara att jag är hundra-tvåhundra meter efter Cathy hela tiden. 2200 meter över havet tror jag passet var på, vi har ungefär samma branta sluttning ner till 1500 meters höjd. Klockan är tolv, vi har hållit på i 6 timmar och det är mycket varmt. Träffar på dom första bäckarna, stannar, doppar kepsen i varje bäck. Cathy är borta. Nej, ser henne långt borta i skogen. Vi passerar en vacker ravin, riktigt luftigt. Jag blir passerad av säkert 10 personer den här sträckan. Min mage har känts konstig länge. Nu tar det stopp och jag sticker ut i skogen. 5 minuter senare är jag tillbaka på stigen och svär över att jag inte kunnat/gått på toaletten innan. Mitt lätta illamående går över, äntligen! Det är lätt nedför, fin stig. Kan springa i sträckor, kommer till kontroll och en naturlig källa. Fyller vatten. Uppåt, sedan nedåt. Ute ur skogen, värmen är tryckande. Det var 32 C i skuggan igår när vi kom till byn Rialp. Nu är det varmare. Och absolut ingen skugga. Jag förstår att det blir en eftermiddag med kramp efter loppet, att jag kommer få gå 3-4 timmar och dricka vatten och massera benen för att hålla undan kramperna.

Når till det jag tror är sista vattenkontrollen. Fyller vatten, dricker, fyller igen. Frågar var vi ska. Den gamla damen svarar på riktig bergskatalanska och pekar på berget på andra sidan dalen. Helvete, sol. Här ger jag upp allt hopp om att komma in i mål kring 8 timmar. Nu gäller 8½ timme. Fortsätter rulla nerför, från den lilla byn ner i dalen. 1400 höjmeter, 1300 höjdmeter, 1200, 1100, 1000, 950... här vänder det. Uppåt. Genom en liten by. Tänker att det är söta katter som ligger i skuggan. Passerar en ambulans som står parkerad, redo. Det blir brant och än varmare. Blir hängande på stavarna. Börjar gå. Passerar min kompis, som gör 82 km-loppet. Han är skadad, ont i lårmuskeln. Hans kompis väntar. Vi fortsätter uppåt. Måste fokusera på höjdmätaren. Vet att jag ska upp på 1400 höjdmeter. 1150 meter visar klockan. Tänker att jag ska upp 50 höjdmeter till. Klarar det inte. Blir helt yr i värmen, bara oerhört varmt. Hitter en stenmur i skuggan. Sätter mig ner. Det blåser lite. Min kompis och hans polare sitter 20 meter ifrån. De pratar om olika alternativ. Jag har 5 km kvar. De har 50 km och 4000 höjdmeter kvar. Jag inser att om jag ska kunna avsluta det här så måste jag få bort illamåendet. Dricker upp det vatten jag har kvar. Får i mig en halv energybar. Tar av mig skorna och häller ut grus och sten. Tar av mig mp3-spelaren, klarar inte mer musik. 10 minuter senare känner jag mig bättre. Reser mig upp och siktar på 50 höjdmeter till. Klarar det. Sätter mig ner igen, bara 1 minut. Fortsätter 50 höjdmeter till. Den branta stigen går in på en mindre brant skogsväg omgärdad av höga tallar. Skugga! Känns som att livet återvänder, ser på klockan att jag återigen gör kring 10 höjdmeter/minut. Otroligt! Skyddad från solen är jag tillbaka. Höjdmätaren visar 1450 meter när jag når en kontroll- och vätskestation som jag inte visste om. Eller helt enkelt glömt bort, jag vet inte. En banan. Vatten. De pekar ner på byn, säger 3 km kvar. "Du är i mål!". Säger tack, men ser sedan att stigen fortsätter uppåt, inte nedåt. Når 1500 meter innan det vänder nedåt. 800 höjdmeter ner till mål. Helvete. Sten men bra stig. Inte för brant. Ser en snubbe framför mig. Närmar mig, skönt att tänka på något, jaga någon. Kommer än närmare. Han pratar i mobil. Hör hur han säger hur han gjort illa knäet och att han inte kommer göra 82 km utan nöjer sig med maratonet. Vi snackar medan vi rullar vidare.

Ligger en löpare under ett träd. En gammal fransman. Han har kollapsat/satt sig för att vila. Vi är precis vid det enda huset på sträckan och ägarna kommer ut med vatten till honom. Jag fyller på vattnet igen. Fransmannen ser OK ut men jag tror han skulle sprungit 82 km. Det gör han inte. Fortsätter nedåt. Blir passerad av kanske 8 personer. En tjej kommer dundrande förbi, fattar inte hur hon kan ha så mycket energi nu. Vad har hon gjort tidigare i loppet? Återigen ser jag på klockan. Byn är på 700 höjdmeter. Jag är på 1200 höjdmeter. Sen 1100 höjdmeter. Vaderna börjar krampa. Ger upp att försöka jogga på platta bitarna. Bara fortsätter gå. Kommer till just ovanför byn, 75 höjdmeter kvar. Här ska jag ner. Åt vänster ska de som har mer än hälften av loppet kvar. Skakar på huvudet och tänker att jag är vek. Just utanför byn ringer klockan 15:00. 9 timmar har gått. Tänker att Cathy gått i mål för 45 minuter sedan, hoppas att hon njuter av en kall Coka-Cola på en bar. Ser bakom mig att ingen är i närheten. Ett par gamla damer sitter och dricker öl utanför deras hus. En frågar om jag vill ha. Tror att jag svarar. Struntar att ens försöka springa i mål, bara går så fort jag kan genom byn och korsar linjen. Någon säger något, Cathy är där, dom tar mitt chipp och jag är jävligt irriterad av att behöva vara i solen. Mår illa. Går över torget utan att säga något, till första bästa riktiga skugga. Tar av mig ryggsäcken. Säger åt Cathy - "WATER!". Hon ger mig vatten. En minut senare är jag hur lycklig som helst. 9 timmar, 7 minuter och 8 sekunder.

Vi tar det lugnt. Finns mycket mat att välja på men jag är inte hungrig. Trycker i mig bananer och dricker. Galet varmt nu i byn, säkert 35 C. Det finns massage, vi ställer oss i kö och benen får sig en redig genomkörare. När massören masserar höger ben krampar vänster fot och när hon masserar vänster ben krampar höger fot. Jag vet vad som vänter, timmar av helvete innan vätske- och saltbalansen är återställd. Vi haltar tillbaka till campingen. Cathy är pigg, mycket piggare än mig. Hon berättar om slutet på hennes lopp och att hon kom i mål på 8 timmar och 43 minuter. Hon trodde att mina knän gett upp eller att jag fått värmeslag. Vi äter tomater med massor av salt, dricker vatten och trycker i oss en chipspåse. Några timmar senare, efter ett par krampkänningar, blir det pizza i grannbyn och sedan en lång natts välbehövlig sömn innan jag nu på morgonen vågade köra hem.

Ja. Självklart kommer jag att göra det igen.


Några refletioner:

  • Vinnaren var FYRA TIMMAR snabbare än mig. Herregud. Faktum är att vinnaren av ultra-loppet på 82 km inte ens behövde 2 timmar mer än mig för att springa det dubbla. Snacka om starka, starka människor. Cathy kom in som 62:a och jag som 73:e av 132. Otroligt bra! Här är resultatlistan för maraton och för extreme.
  • Det var jobbiga förhållanden och många som sprang långa loppet avbröt. I min klass kom 132 av 154 anmälda i mål, i 82 km-klassen kom 84 av 150 i mål.
  • Loppet var inte 42 km, 40 km är mer korrekt. Här är Cathys RunKeeper-track. Min Suunto visade 3200 höjdmeter akumulerat.

  • Det kostade 45 € att vara med. 45 € för allt detta är helt fantastiskt billigt. Alla kontroller, den väl utmärkta banan, race-fotograf, mat, kartor, ambulanser, fjällräddning, läkare, massage-team och så vidare. Härlig stämning med massor av trevligt folk. Att bara betala och sedan springa - det blir många till lopp i framtiden!

  • Det är en riktig lyx att ha en jämnbördig kompis när man gör ett sånt här lopp. Att kunna sporra, att kunna veta vad den andre är bra på, att kunna snacka lite. Ju längre lopp, desto viktigare.

  • Det är helt obegripligt att det finns så få såna här lopp i Sverige. Det är hur kul som helst, man får se så mycket vackert och det är ju faktiskt inte svårt att hålla på länge om man tar det lugnt. Ammarnäs - Tärnaby med några toppar på vägen vore ju fantastiskt!

  • Hur kan det vara så få tjejer med? Jättetråkigt att det av 300 i maraton och extreme bara är 25-30 tjejer. De som är med är ofta sjukt duktiga.

  • Jag klarar inte värme. Det är bara så. 4 år i Spanien och jag är fortfarande helt värdelös så fort det blir över 25 grader. Nästa gång jag springer långt ska det vara kallt.

  • Nästa gång? Känns kroppen bra så blir det ett till lopp kring 45 km i oktober. Sedan skidor under vintern och så vill jag så otroligt gärna springa Cavalls del Vent, 85 km och 6000 höjdmeter, i juni.

PS. Om du har hittat hit för att du är intresserad av löpning, kanske vill du läsa om mitt möte med Caballo Blanco?


tisdag 10 juli 2012

Video från ett bergslopp



I höstas så hann jag med att springa två lopp innan löparknäet slog till. Nu när knäet funkar bättre och jag på lite närmare håll hade chans att se galningarna/hjältarna som sprang Andorra Ultra Trail (vad sägs om 60 timmar för att slutföra loppet?) så är jag så jäkla peppad att springa några lopp i höst!

Mitt första lopp hette La Volta la Maria och gick i lilla byn Avia uppe vid foten av Pyrenéerna, bara en timme hemmifrån. Jag vet inte riktigt varför vi valde det men jag tror det var kombinationen av lämplig distans (15 km), lämplig mängd höjdmeter (650 m), intressant område med massor av fina stigar och, ja, inte mer än så. Cathy lärde mig att det viktigaste var att kolla på hur lång tid man har på sig att slutföra ett lopp samt att loppet inte ska heta X-treme. Bra tips.

Loppet var superkul! Vi kom dit tidigt, fick nummerlappar, värmde upp lite lätt (läs: gick runt lite) och ställde oss sist i klungan. Jan stack iväg direkt, själv var jag typ sist ur byn. Bra ur psykologisk synpunkt - det är kul att passera folk, men dåligt resultatmässigt - stigen var så smal att det inte gick att passera folk. Well, jag struntade i vätskestationer och sprang på. Var nervös inför de 500 höjdmeters dropp som loppet bjuder på ner till byn och ja, självklart så gick det åt helvete efter typ 20 meter... Allt fångat på film!

Har jag chansen åker jag nog gärna dit igen i höst! Annars blir det något annat av de hundratals trailrunning lopp som anordnas runt Barcelona varje år. Håller kroppen så vore det kul att göra något lite längre bergslopp redan i år, kring 40 km vore perfekt. Hmm... har för övrigt aldrig sprungit längre än 15 km på platten i mitt liv, kanske något man skulle göra något åt?



tisdag 3 juli 2012

Bergslöpning i Spanien

Top of Font Blanca På toppen av Font Blanca De senaste åren har löpning här i de Katalanska bergen blivit något jag sysslat ganska mycket med. Intresset började egentligen innan det, faktiskt när jag träffade Caballo Blanco i Mexico, men först när Cathy drog ut mig på tur i Andorra sommaren 2011 slog giftet till på riktigt. Sen blev det ett par tävlingar och ett par längre turer i Pyrenéerna innan mina knän sa stopp. Så kom snön och det blev läge för skidåkning istället. Nu börjar knäna fungera igen, quadricepsträning var nyckeln, och det har blivit dags att ta itu med formjagandet igen. Målsättningen? Cavalls del Vent! Om det kommer jag säkert att skriva någon dag senare. Just nu sitter jag och jobbar uppe i Andorra av några olika anledningar. Dagens träningspass blev upp till Font Blanca, 2904 meter över havet. Där spelade jag in denna video. Pratar av någon anledning engelska. Nå, det här får bli min premiärpost om mina bergslöpningsövningar. Om ni har några frågor, skriv gärna en kommentar!